Den här krönikan är min svåraste hittills. Jag har ta mig tusan inte något endaste dugg att skriva en krönika om. Tänka, tänka, tänka. Jag gnuggar geniknölarna, med de tycks ha tagit en långsemester. Skrivkramp, vånda.
Mina kollegor verkar ha hur många sjöar som helst med stoff att ösa ur, kanske för att de slänger mellan olika världsdelar som apor på ett zoo medan jag har fastnat i den här stan för evigt. Om man bortser från utflykten till Norrköping i lördags. Vi var några kärringar som drog iväg med pendeln. Efter fika följde shopping varpå vi åt en god lunch ute i det fria. Det var en fantastisk dag, i alla fall mat- och vädermässigt. Shoppingen var det sämre med: En bestickkorg (som visade sig vara värdelös, besticken ”rinner” ur) samt en liten bricka. Det sistnämna var precis vad jag inte behöver, men den var så söt, turkos med rosa rosor. På denna ska mina frukostsmörgåsar vila jämte kaffekoppen, apelsinen och skålen med yoghurt och färska jordgubbar.
Ja ni ser ju själva, det här är banne mig den mest ointressanta samling ord som någonsin skrivits. Jag skäms.
Borde förstås ha hängt med i politikens värld och kommenterat all skit som händer där, men jag orkar inte, vill inte. Jag vill bara bli road, få skratta högt. Faktiskt har det blivit en del kultur med lättsamma förtecken de senaste veckorna; svensk country med Andras Veranda och komedin Semesterparadiset, båda begivenheterna i Vadstena. I onsdags var jag på 45 plus-komedi i samma grannstad. Tack Malin och Kjell för hela alltet och slutklämmen. Idag tänker jag gå runt och bara duga som jag är, bära alla skavanker med stolthet.
Läste annars i vår tidning att Motalaborna toppar listan på landets minst attraktiva singlar. Hade ingen aning om att det fanns en sådan lista och att det är så illa ställt för oss Motalabor. Tröstar mig med Mando Diaos ”Love last forever”.
Det är som det är och blir som det blir.
Ha världens bästa liv tills vi hörs igen.