Jag är kär!
Alldeles galet nyförälskad.
Sådär så att jag vill pussa, pussa, pussa på hans runda kinder och lukta på hans nacke. Snooza på de små söta tårna. Stryka varsamt med fingrarna över den där lilla pannan.
Föremålet för min kärlek heter Lo och är född klockan 17.17 på Norges nationaldag den 17 maj. Han är son till min systerdotter och hennes älskling.
Innan Lo kom till världen var det rätt mycket snack om vad bebisen därinne i magen skulle heta. Noah, kanske? Eller Axel? Även Loa var på tapeten.
Lo är ett namn som kan bäras av både pojkar och flickor. Den mest kände Lo som jag känner till är författaren Ivar Lo Johansson. Den mest älskade Lo som jag känner är min nya pyttissläkting, så liten och oförstörd, ett mirakel..
Det där med namn är en hel vetenskap. Det kommer nya namn hela tiden. Somliga är påhittade av kreativa föräldrar, andra kommer med våra nya svenskar eller snappas upp i tv-program och kändisvärlden.
Jag har vid det här laget förstått att somliga ungdomar ”paxar” namn som de ska ge till sina framtida barn. Abbe är exempelvis tingat av min äldsta dotter och hon gillar också Lykke, Lova och Ella. Den näst äldsta dottern kan tänka sig att döpa sina telningar till Iver (norskt), Amelia och Pelle. Yngsta tycker att Clara är fint. Ja, bara så att ni vet det och inte ”snor” just de namnen. För i dag verkar det vara av vikt att vara ensam om sitt namn, eller i alla fall om stavningen. Zuzzanne, Zimon, Macks, Allis...
Om ni inte har märkt det så är cykelfesten igång. Om 18 år kanske Lo trampar Vättern runt?