”Snön faller och vi med den” skaldade Ulf Lundell i en sångtext.
Normalt gillar jag den vita nederbörden, men den här vintern är jag benägen att hålla med honom.
Den snö som kommit har fram till nyligen varit blöt och tungskottad. Inte nog med det, den har hela tiden slaskat bort lagom tills skidorna tagits fram.
Den samlade läkarvetenskapen skrattar förmodligen rått åt följande teori, men jag tror att den blöta snön i kombination med temperaturer runt nollan gör människor sjukare. Åtminstone gäller det mig, det var länge sedan jag hade så många förkylningar efter varandra. Den ena hinner knappt gå över innan det är dags för nästa.
Jo då, jag vet att en vanlig förkylning inte är ett livshotande tillstånd, inte ens för ynkliga män. Men jag blir trött och mer lättirriterad än vanligt.
Nu funkar det för det mesta skapligt att jobba ändå, att skriva och fotografera är inte särskilt fysiskt ansträngande.
Betydligt färre arbetsuppgifter är det numera än för hundra år sedan.
Jag sänder en långt ifrån avundsjuk tanke till de karlar som pulsade ut i Karlsbyskogarna och fällde träd med timmersvans.
Och en annan, minst lika långt ifrån avundsjuk tanke till de kvinnor som med frusna händer tvättade vid klappbryggor i Motala ström.
Hårda tag var det, oavsett om de var förkylda eller ej.
Det är bra att försöka sätta in sina bekymmer i ett större perspektiv. De gånger man lyckas med det krymper de oftast.
Men faktum kvarstår: Vi män har det väldigt svårt när vi är förkylda.
Tyck gärna synd om oss, det gör att vi känner oss aningen bättre. Ett litet tag i varje fall.