När Klas Ingesson, den 29 oktober, gick bort kom det som en chock. Hur mycket man än sett cancerns vidriga inverkan på Klabbe var det ändå overkligt. Reaktionerna på Klas Ingessons bortgång visar idrottens styrka. Fotbollshjältar är våra hjältar. Vi har de tillsammans, minnen från matcher förenar. Vi sitter på läktaren med exakt samma förhoppning. Att vi ska vinna och när det händer så mångdubblas glädjen av att vi har den ihop. Mina internationella fotbollsupplevelser är alla magiska. Trots att när jag tänker efter inser att de allihopa är lite smått komiskt misslyckade.
EM 2000. Öppningsmatchen mot hemmanationen Belgien innebar en Campione-sjungande E-Type att vara stolt över men också en bitter 2–1-förlust grinandes i ansiktet. Nästföljande 0–0 mot Turkiet utsågs av många till EM-historiens tråkigaste match.
Tolv år senare reste vi ner till Kiev för att se ett Hamrén-hypat landslag förlora första matchen mot hemmanationen Ukraina. Vi såg också Sverige ta ledningen med 2-1 mot England efter att Olof Mellberg tryckt in båda målen som en brunstig tjurfäktningstjur. Vi var 18 000 svenska fans som jublade. Vi var lika många som fick se engelsmännen kvittera och ta ledningen och skicka ut Sverige från EM redan innan sista matchen i gruppen hade spelats. Mitt mästerskapsfacit. Fyra matcher – en poäng.
2009 reste vi till Milano. Vi skulle se Zlatan, som då spelade i Inter. Varje servitör, varje taxichaffis, så fort vi nämnde att vi kom från Sverige svarade de "Ibrahimovic". Som en komplett mening.
Inter skulle möta Roma. Jag tror att Zlatan spelade alla matcher utom en den där säsongen...
Nytt försök i våras. Hela familjen åkte ner till Paris, det gäller att fånga Sveriges störste spelare genom tiderna innan han lägger av. Möte med Rennes. Då går detta förbaskade Rennes från den töntiga regionen Bretagne till final i franska cupen vilket gör att matchen mot Paris flyttas till veckan efter.