Snart stundar en av årets jobbigaste, men samtidigt roligaste kvällar. Den infaller dagen innan julafton. Då är det rimstuga hemma hos oss. Varje paket, oavsett hur anspråkslöst innehållet är, ska förses med ett rim. Som bränsle i den kreativa processen används skinkmackor och hemgjord glögg.
Snart försjunker var och en i sin egen lilla diktarvärld. Förtjusta fniss över att ha kommit på något välformulerat blandas med irriterade grymtanden över att ha kört fast i skapandet.
Det vore väl lögn att påstå att dikterna är litterärt högklassiga. Å andra sidan syftar de ju inte till att ge några kulturella upplevelser, utan bara att roa för stunden.
Under rimmandet lider jag oftast av bristande självkritik. Kanske beroende på skinkmackorna, eller möjligtvis glöggen. I vilket fall tycker jag att det mesta som jag får till blir riktigt bra. Fast ibland är det svårt att variera sig. Min kvinna har fått samma julklapp av mig i över 30 år – en deckare och en påse lakritsgodis. Inte helt lätt att hitta på nytt där. Jag borde kanske spara de gamla rimmen och använda dem igen med tio års mellanrum.
Huvudsaken är att man rimmar, inte hur man rimmar. En vers som gått till historien är svärfars "Har du inget rim så får du inget slim". Likaså min egen pappas "Hjärtegull, här får du en kastrull” på ett paket som mycket riktigt innehöll en kastrull.
Helst ska man inte vara riktigt så tydlig med att avslöja gåvan, den ska bara antydas. Som när jag fick en mössa av mina söner.
”Tjocka kalsonger över snoppen, varför inte även skydda knoppen?”.