Det här kan bli en av de larvigaste krönikor du läst. Jag tänkte nämligen snacka tecknade figurer. De får, och har alltid fått mig, att skratta. Inte för att de är särskilt roliga i sig eller för att de säger nåt knasigt. Nej, utan snarare för att de är så söta.
Som Nasse i "Nalle puh" till exempal; hur gullig är han inte i sin lilla rosa baddräkt (jag hävdar bestämt att det är en baddräkt han ständigt har på sig – jag har hört många olika förslag på klädesplagg). Hans små runda knubbiga tassar och hans smala avlånga huvud med det lilla trynet får mig bara att le.
Eller lille Hugo. Du vet, Björnes kompis trähunden. Den bruna jycken med mörkbruna fläckar och läderöron. Hur söt är inte han? Visserligen är inte Hugo tecknad, men han får ändå mitt hjärta att smälta en aning.
Och sedan har vi ju en mängd andra små vänner: kattungarna Toulouse och Berlioz i "Aristocats", den lilla koppen Chip i "Skönheten & odjuret", Ariels bästa vän Blunder i "Den lilla sjöjungfrun", spargrisen i "Toy story", den ledsna lilla björnen som klagar på att buren är för liten i "Shrek" eller pepparkakan i samma film. Ja, det finns så många påhittade små söta filurer som får mig glad.
Ja, jag anar hur du kanske tänker: Hjälp, vad är det för fel på människan? 27 år och ägnar sig åt tecknade sagofigurer... Ibland blir jag lite orolig själv och frågar mig när jag ska växa upp. Men jag älskar tecknad film! Jag kan inte rå för det. Det finns givetvis usel tecknat, eller film som bara lämpar sig för barn under fem år. Såna filmer tittar jag såklart inte på. Men det finns en mängd tecknade och animerade filmer med humor som funkar även för vuxna. Som "Shrek" till exempel. Hur många gånger har jag inte sett den filmserien och jag garvar lika mycket varje gång.
Åldern spelar ingen roll. Det sägs ju att det bor ett barn i oss alla, och barnet i mig vill gärna se på tecknad film.
"Schindlers list" i all ära, men tecknat är också att rekommendera!