Krönika
Det är sannolikt under denna dag som den så kallade julstressen kulminerar, för människor som inte lärt sig att sätta gränser.
Själv vill jag att kvällen före julafton ska ha samma stämning som en julsång med Nat King Cole. Det ska vara lugnt och harmoniskt, ”Chestnuts roasting on an open fire”, om ni vet vad jag menar. Granen är klädd, man känner en behaglig doft av glögg när en perfekt griljerad skinka plockas ur ugnen. Det kan finnas någon julklapp att slå in, något rim att grunna på, men snart kan man sjunka ner i soffan tillsammans med familjen, kanske slänga på en feelgood-film som ”Love actually” och äta lite julgodis med en lagom kyld julöl (eller julmust, för den som så önskar).
Som sagt, det är så jag vill att dopparedagskvällen ska vara, men det ska medges, ibland har man stått där svettig och slutkörd och skurat badrummet sent på kvällen, efter en dag av intensivt julstök, fortfarande med alltför många julklappar att slå in och utan ork att skriva mer än namn på etiketten.
Jag har emellertid lärt mig, tycker att julstress är helt onödigt och kan bli störd över artiklar och programinslag om hur vi ska hantera detta tillstånd, samtidigt som väldigt många människor har andra saker att bekymra sig över än att julen inte ska bli Jenny Nyström-perfekt.
Jag har insett att jag aldrig kommer att kunna få till en lika storslagen julbelysning som Clark Griswold i ”Ett päron till farsa firar jul” eller ett överdådigt julpyntat hus som i ”Fanny och Alexander”. Så länge jag får en välgjord Janssons frestelse och kan småslumra så där skönt juldåsigt till ”Kalle Anka” så är jag lika nöjd som björnen Baloo.
God jul!