Det går att diskutera flyktingströmmar och människor som vill komma till Sverige. Klart att de problem som uppstår i det korta perspektivet måste hanteras. Var ska nya invånare bo, hur ska de försörja sig, hur ska de kunna bidra, hur ska de bli stolta nya svenska medborgare som bygger vårt land för framtiden, och så vidare.
Om flera tusen personer kommer in i vår farstu varje dag och står där samtidigt kan det som händer inte ske problemfritt. Det vore rena miraklet om det vore så.
Det vet alla som har en stor fest, om många gäster kommer samtidigt kan värden liksom inte krama om och hålla välkomsttal för alla exakt samtidigt. Det får ske undan för undan.
Men i det långsiktiga perspektivet, inbilla mig inte för ett ögonblick att Sverige är i någon sorts kris. Vi är inte i närheten av kris, inte i ordets rätta bemärkelse i alla fall. Möjligtvis kan vi säga att vi har I-landsproblem.
Alla som åkt bil genom landet, kanske uppåt Hälsingland eller varför inte genom Småland, vet att det finns hur mycket plats som helst i vårt land. Det är glesbefolkat.
Alla som upplevt jular och nyårsaftnar de senaste 30 åren vet också att när det är jul då frossar vi i mat och vräker julklappar över varandra. Om det finns pengar kvar sedan så bränner vi upp dem kring tolvslaget i nyårsnatten. Jag brukar tänka på det bara i Motala, när fyrverkerierna startar fem i tolv och pågår i knappa halvtimmen: Hur mycket pengar bränner Sverige upp här?
Självklart bränns det lika mycket pengar per capita i alla svenska städer när det ska bli ett nytt år. Är det för att manifestera överflödet, eller vad?
Det är som att hela Sverige är en enda överklass, full av brats som vaskar och traskar med de pengar vi inte behöver.
Så länge folket får hållas med den kommersiella julen och brännandet av resurser på nyår tycker jag bara det är löjligt att sätta krisstämpel på oss själva.
Mitt förslag: Halvera antalet julklappar, ät hälften så mycket julmat och ställ in alla fyrverkerier. Skänk pengarna till en fond som kan bygga nya, billiga bostäder till alla de som nu knackar på vår dörr och vill leva med oss.
När vi bestämt oss trycker vi upp flygblad och berättar för världen om vår generositet och vårt fantastiska land.
Att vi inte haft krig på 200 år, medan merparten av andra länder i världen har haft det, kan ändå vara orsaken till att vi byggt det välstånd vi kan skjuta raketer för. Då känns det som att det är dags att vi delar med oss.