Som tonåring tränade jag hårt för att bli en riktigt bra längdskidåkare. Det lyckades aldrig, talangen räckte inte till och jag slutade tävla som 16-åring.
Det är länge sedan, men många minnen finns kvar:
- Hur jag med skidor och stavar åkte buss från Ekön upp till träningarna i Fålehagen. Ibland hem också, om mamma eller pappa inte hade tid att skjutsa.
- Hur min tränare Bonar Lyngstad stod bredvid spåret och peppade, iklädd hatt och med en cigarill i munnen.
- Hur stolt jag var att köra för Maif, den klubb som Thomas Magnusson tävlat för innan han flyttade norrut och blev en av världens bästa.
- Hur jag studerade kartboken för att se var andra duktiga åkare kom ifrån. Det är därför jag vet var Hällbybrunn, Jörn och Los ligger.
- Hur jag i jakt på snö, en bristvara i våra trakter i början av 70-talet, åkte moped ut i skogarna för att hitta en plätt där den inte smält bort. Och hur jag en gång fick leda hem en bensintom moppe ända från Håleberget efter en sådan utflykt.
Allt det där är som sagt länge sedan. Ändå tror jag att jag fortfarande har nytta av de där åren eftersom jag skaffade mig en bra grundfysik.
Men framför allt tror jag att de var nyttiga mentalt, att de utvecklade min viljestyrka (dumenvishet skulle min kvinna säga).
Jag lärde mig att det finns likheter mellan skidåkning och livet. Att båda innehåller uppförs- och nerförsbackar. Och desto fler slakmotor (inte så branta, men långa och sega motlut).
Jag lärde mig att man måste slita sig uppför de branta backarna för att nå krönet. Att det är härligt att bara glida utför och att man ska passa på att njuta där och då och låta bli att tänka på att det kanske väntar en slakmota, eller i värsta fall en uppförsbacke, bakom nästa krök.