"Hallå, vad roligt att se dig. Det var länge sedan."
Mannen framför mig sträcker ut handen, greppar min och viftar den sen glatt upp och ned samtidigt som han frågar hur det är nu för tiden. Hur jag mår och vad som hänt sedan sist.
Samtidigt råder det en febril aktivitet inne i mitt minnescentra. Vad i hela fridens namn heter människan? Tre miljarder minnesceller därinne bara tittar på varandra med en förvånad blick och hade det här varit en tecknad serie så hade det i deras pratbubblor stått: "Skulle jag ha koll på det, har inte Nisse det?"
Så där står jag och försöker lite snyggt ställa frågor som kan ge någon ledtråd till de där förbaskade små grå som fortfarande efter snart ett halvt sekel inte hittat något bra sätt att arkivera just namn.
Fullständigt värdelöst vetande verkar de däremot ha utvecklat ett system för som de skulle kunna åka ut på vägarna och turnera med i folkparkerna i någon slags freakshow. Frågar man exempelvis efter regnumret på min förra kollegas 240 så kommer det direkt och då har det gått drygt 20 år sedan han sålde den.
FSN731, jajemen, det var numret på Opeln som mamma la på taket i snöblasket i Vallerstad -77. Hemnumret till min tonårskärleks föräldrar? Ja, frågar du efter det så hoppar varenda liten cell därinne jämfota och skriker: "Jag kan, jag kan, jag kan."
Så siffror gillar de små rackarna. Namn däremot, det verkar vara lika populärt därinne som ett snöfall i april.
Om vi liknar det hela med att de har datoriserat sifferminnet med den allra senaste tekniken. Ja, då kan vi väl säga att namnminnet är kvar på arkivskåpens tid.
Och att någon elak jäkel flyttat om bokstäverna på lådorna.
Så om jag ser lite fundersam ut när vi ses så vet ni nu vad det beror på.
Jag funderar helt enkelt på vad enkelt det vore om du hette 644 976.