Sommar­essän Mitt Sverige är vackert alla årstider. Oavsett var i landet man befinner sig är det lätt att förtrollas av dess natur. Sveriges natur är mitt hem, min kärlek, min psykolog och min bästa vän. Varje gång jag tar en promenad i naturen uppfylls mitt hjärta av glädje, beundran och tacksamhet över min stora lycka över att bo just i Sverige.

Vi bor så nära skogen nuförtidenär inte vintern härjar, hackar hackspettar på gamla träd och små harar hoppar runt. Mitt hjärta är uppfyllt av tacksamhet och mitt sinne är upprymt av glädje över vårt nya hem.

Jag har aldrig tagit för givet att ha ett tak över huvudet. Jag har levt under krig, under flykt, under utvisningshot och i armod, så det är svårt att ta tryggheten för given.

Artikelbild

I våras tog jag en promenad med min lille son och utforskade vårt nya hems omgivning. Till hans förtjusning hittade vi massor med blåbärsris. Ännu inga blåbär i sikte, men det såg lovande ut. Vårt hems egne lille kock började genast att planera.

– Mamma, när blåbären kommer och blir mogna då måste vi plocka hem massor och baka blåbärspaj. Farmor har redan lärt mig det.

Full av beundran tittade jag på honom och sa:

– JA! Det ska vi göra.

Att se hans glada min och hans lilla gestalt bland blåbärsriset väckte minnet av min äldste son och mig själv i Norrlands mörka skogar i början av 1990-talet. Långt innan min lille son föddes.

På den tiden levde jag och min förstfödde undangömda, utan socialt nätverk och utanför samhällets skyddsnät.

På den tiden handlade att hitta blåbär inte om att baka blåbärspaj, utan bara om att få något i magen.

Vi gick upp tidigt och började jakten på blåbär, för att sälja dem till Vivo och köpa mat för pengarna. Men Vivo-affären i Boliden hade förutom mat också leksaker.

En gång fick min son en egen hink att plocka blåbär i, för att kunna köpa den lilla röda bilen som han hade trånat efter i veckor. Visserligen kostade den bara 45 kronor, men på den tiden var 45 kronor mycket mer än vi hade råd med.

Värst av allt var att han var så hungrig att han åt upp det mesta som han lyckades plocka. Han satt bland blåbärsriset och var blå runt hela munnen och tittade besviken i sin hink och började gråta.

– Mamma jag kan inte köpa min bil!

Jag tröstade honom och hällde över massor med blåbär från min hink till hans. Han sken upp som en sol. Lite senare på Vivo fick vi hela 95 kronor för dagens skörd. Lyckan var stor när han fick sin bil och jag kunde köpa ett paket mjölk, lite annat gott. Och ja, vi kunde till och med baka blåbärspaj till kvällen.

Jag blev ännu en gång påmind om att naturen är så generös.

Nu mognar blåbären och naturens givmilda famn bjuder oss och fåglarna på bärkalas.

För naturen gör ingen skillnad på utvisningshotade flyktfåglar och dem som har det gott ställt.