Jag förstår verkligen inte varför kvalitet måste vara exklusivt och liksom automatiskt gillas av så få som möjligt.

Och svensk public service-tv lämnar mig ingen ro. Denna schizofrena klyvning. Lekprogram så påträngande, gapiga och överspända att man tvivlar på sina sinnen, varvas med något rakt motsatt.

Den 16 januari såg jag Lisa Nilsson sjunga en av henne själv tonsatt dikt av Kristina Lugn. Lugn är ingen favoritpoet för mig men Lisas tonsättning och framförande var genialt.

Detta alltså i Fredrik Lindströms program ”Helt lyriskt” i SVT1, där artister väljer en dikt att tonsätta och framföra live. Den unge rapparen Leslie Tay hade valt den antagligen bortglömde gamle akademiledamoten Gunnar Mascoll Silfverstolpes nostalgiska poem ”Slut på sommarlovet”, skriven på 1930-talet!

Det måste vara Fredrik Lindströms status som ligger bakom. Tänk om någon annan stegat in hos en producent på SVT och sagt ”Jo, jag har en idé. Jag skulle vilja lyfta fram poesin. Man låter artister välja fritt ur lyriken, gammal eller ny, och så får de göra musik av sin favoritdikt och så pratar jag lite om poeten och om dikterna… i ungefär en timmes tid?”

Fram med tvångströjan och iltransport.

Ja, jag vet inte, men jag tittar och lyssnar med häpnad på dessa märkligt otidsenliga men helt relevanta program som sticker upp som milt lysande bloss mitt i ett träsk.

Liksom ett annat program med samma Lindström. Tar också det tv-publiken på allvar och förenar bra, varm underhållning med godmodigt men seriöst tävlande och aha-upplevelser, om man deltar med sina nära och kära hemma i tv-soffan. ”På spåret”, förstås. Idén håller, trots många år på nacken.

Lästips: ”Lincoln i Bardo” av George Saunders. Inte lättläst men en upplevelse när man väl tagit sig in i den. Bardo är ett buddistiskt begrepp för tillståndet mellan liv och död. USA:s president Lincoln förlorade sin elvaårige son och sörjde honom så oerhört att han sågs återvända till den krypta där sonens kropp låg, för att hålla honom i famnen.

Saunders bok berättar om liv, död, kärlek, vänskap på ett nyskapande sätt. Det är en text så full av värme, humor och sorg att man inte kan värja sig. En bok som gör motstånd i början. Man får försöka igen – och blir belönad.

Musiktips till tröst och örontvätt mitt i vintern; mitt soundtrack till januari 2019 är två formidabla sånger: ”This Year” med Beach Fossils, från ”Somersault” och kanske framför all ”My Brother” med Ian Shaw från ”The Theory of Joy”. Och jag måste tillägga två outslitliga stycken som jag alltid återvänder till: ”The Weight” med The Band, från 70-talet, och andra satsen av Maurice Ravels pianokonsert i G dur från 1931 med Yuja Wang. Obegripligt vackert, jag lovar.