Jag rör mig så sakta jag kan framåt i den tid i livet – ålder: lite mer sjuttio minus än sextio plus – då jag vet vad jag vill och är intresserad av, och vilket av allt det som i ökande omfattning brusar omkring oss som jag lugnt ska ge fullkomligt f-n i.

Men nyfiken och intresserad är jag. Den där viljan till utblick medför dock ofta att ett främlingskap ger sig tillkänna. Alienation hette det på 1970-talet.

Med tappad haka läser jag delar (mer står jag inte ut med) av ett reportage om en av världens ledande utvecklare av sexrobotar. Ett företag i Kalifornien bygger kvinnorobotar, och ett mindre antal mansdito. Försedda med till exempel silikonhud som ”är mjukare än vanlig hud”. Dockorna har inbyggda AI-system, som gör att de kan röra huvud och läppar, prata, blinka, grimasera. Man kan köpa reservdelar. Näsa och mun-kit kan kosta 1300 spänn.

Kan jag fatta det där? Nix. Är det så vrålande tragiskt som jag instinktivt känner? En retorisk fråga. Det finns väl det som är värre…?

Jag kastar mig över en kolumn av en favoritskribent, Lena Andersson. Rubriken är nämligen ”Därför kan aldrig den digitala världen konkurrera med en papperstidning.” Jag tänker (och säger högt) ”Ha!” Lena A kan alltid stabilt underbygga vad hon talar om.

”Tryckprocessen är en slutpunkt. Där ingen slutpunkt finns saknas också omsorgsfullhet”, skriver hon.

Med bultande hjärta läser jag: ”Inför det evigt töjbara och ändlöst formbara behöver man aldrig göra något precis nu. Allt står inte på spel i något enda ögonblick när allt står på spel hela tiden. I värsta fall leder det till frånvaro av koncentration på det liv man har framför sig, till slarv i hantverket och avsaknad av hängivenhet /…/.”

”För att något ska få verklig tyngd måste det träda ut ur föränderligheten”, skriver hon.

Det som ser dynamiskt ut på våra skärmar kan vara ogenomtänkt, slappt, lättglömt, bland ziljoner blinkande, snabbt slocknande punkter i konfettiregnet av information och verklighetsflykt, tänker jag.

Senast tog jag i den här krönikan upp den klyvning i SVT:s programutbud som jag kallade schizofrent. Fjanteri i ena kanalen parallellt med ”Kulturstudion” i den andra, på bästa sändningstid. Om nu det begreppet ens gäller, nu när man kan titta på vad som helst när som helst.

Eva Beckman, programbeställare på SVT, försvarar i Expressen SVT:s både breda och smala utbud, även i ett numera skattefinansierat public service. Detta mot bakgrund av den nedmontering av public service som har skett i Danmark efter högerpopulistiska politiska påtryckningar.

Det smalare har gynnats av att ligga sida vid sida med publikt bredare genrer. Det ökar chansen för att publiken ska råka fångas av något de inte själva skulle ha sökt upp, säger Eva Beckman.

Klart att hon har rätt.