Carina Burman har valt att skriva sin biografi i bestämd form – "Bellman. Biografin". Boken gör sannerligen skäl för sin titel. Här möter vi skalden, människan och myten Carl Michael Bellman, men också hans samtid, de nära relationerna, de diktade gestalterna och deras verkliga förlagor – och inte minst musiken med vilken han omgav dem.

1700-talsskalden Bellman skrev sina stycken för att sjungas – med musikalisk skicklighet och den egna scennärvaron. Den tunna hinnan mellan verklighet och fantasi blev en skaparkraft och han tycks ha skrivit poesi lättare än vad andra skrev prosa. Men han hade svårt för de större verken som han gav sig på. Han försökte till exempel skriva en opera. Bellman lyckades alltid bäst som diktare i stunden. Höjdpunkten eller snarare vändpunkten är Gustav III:s statskupp 1772.

Carina Burman följer skalden från vaggan till graven och vidare genom allt som historiker, trubadurer, författare och andra sedan har gjort honom till. I bland kallar hon honom kort och gott för Calle och en sällsam närhet uppstår mellan författaren och skalden. 

 

Det som kanske berör mest är hur sorglig Bellmans livshistoria var. Föräldrarna dog tidigt liksom de flesta av syskonen. Pengar brände hål i handen. Så sent som året före sin död satt han i gäldstugan. "Fredmans epistlar" (1790) blev ett genombrott som aldrig gav skalden några egna stora inkomster eftersom han saknade förmågan att värna och vårda sitt eget material. Carina Burman beskriver hans livsväg som mellan purpur och rännsten.

Allt har en baksida i Bellmans värld. Rus, dans och kärlek på den ena sidan, ångest, bakrus och dödslängtan på den andra. Aldrig blev han riktigt erkänd. Han hörde till barocken i en tid då nyklassicismen tog över. Han roade men blev aldrig en del av parnassen.

Burman synliggör också en familjär och ömsint Bellman som älskade sin familj och som levde i ett slags gammalluthersk fromhet. Hans kvinnosyn skilde sig från samtidens och han beundrade den frispråkiga och av många kritiserade Anna Charlotta von Stapelmohr.

 

Carina Burman delar upp biografin i tre akter: morgon, dag och afton. Det finns en kontinuitet genom diktningen. Bellmans litterära gestalter levde med honom hela livet. "Också när han inte skriver epistlar måste han dikta vidare om dem, likt en J.K. Rowling som vill dirigera sina skapelsers liv långt efter att den sista volymen publicerats", konstaterar Burman. Hon kallar Fredman – och alla de andra gestalterna som vi glatt sjunger om – för Carl Michael Bellmans "låtsaskompisar". Bellman å sin sida kallar hon för den första originella svenska skalden – och det i en tid då "originaliteten ännu inte var betydelsefull".

Burman kan Bellmans tid. Hon känner hans litterära anspelningar på myter, dryckesvisor och bibeltexter. Hon följer med i detta livslånga diktardygn med elegans och skenbar enkelhet. Och hon vet precis när det är dags att byta de vetenskapliga glasögonen till en psykologisk iakttagelse, till berättarrösten eller den empatiska förståelsen och medkänslan. Det gör det till en fröjd att läsa denna biografi. Man vill sträckläsa den, trots dess 750 sidor, och stundtals nynna med i sångerna. 

"Bellman. Biografin" är en bok som ljuder av musik, kunskap och värme. Att läsa den skänker samma glädje och vemod som finns i Fredmans epistlar och sånger.

 

Litteratur

Carina Burman

Bellman. Biografin

Albert Bonniers förlag