Med boken ”En ensam färd” avslutar Göran Redin romansviten om folket i Björsäter och Finspång med omnejd. I centrum står, som förr, Karin och Erik som båda kastats in i den stora världen och det stora kriget. I denna sista del dras de tillbaka till den lilla världen, även om inget längre är som förr.

Det trettioåriga kriget är som en litterär magnet och har återberättats sedan 1660-talet fram till våra dagar, ofta genom att väva samman kriget med familjers öden, som Zacharias Topelius med ”Fältskärns berättelse”.

I Göran Redins sista del är kriget nedtonat och de nära relationerna får större plats, även om det ödesdigra slaget i Nördlingen och revanschen i Wittstock utgör ramarna för berättelsen. Det märks att författaren under resans gång blivit allt mer säker på hand.

Artikelbild

Språket flödar och ett östgötskt 1600-tal väcks till liv med ett målande och realistiskt språk.

Kvinnornas berättelse får dessutom stå i centrum på ett välgörande sätt. Louis De Geer och Axel Oxenstierna får finna sig i att spela biroller till Karin och Margareta i romanen. Det gör läsningen till en meditativ tidsresa där kanske få författare vandrat före Göran Redin. Författaren hittar sitt berättaranslag som gör ”Lövbergasviten” unik.

Ibland störs denna resa av ett alltför modernt språk, särskilt när det handlar om läkekonst och sjukdom. Jag tror inte man talade om hjärnskakning på tidigt 1600-tal. Korrekturläsningen kunde även ha gått ett varv till.

”En ensam färd” är skriven för de som redan följt Karin och Eriks berättelse. Det ges få resuméer och anspelningar bakåt. I stället löper berättartråden vidare. Det hindrar inte att man gott kan ta sig an den första boken ”Ett fjärran krig” och bekanta sig med Karin, Erik och deras omvärld redan från början och läsa sig fram till hit. En god ambition för den kommande sommarens rofyllda tid med böcker.