Sally Rooneys debut "Samtal med vänner" (2017) uppmärksammades av bland andra Lena Dunham och blev en statusmarkör att läsa i chica litterära kretsar. Nya romanen "Normala människor" (även den i välutförd översättning av Klara Lindell) innehåller samma grundelement. Men handlingen kretsar denna gång kring två och inte fyra personer.

 

I gymnasier inleder Connell och Marianne en relation. Connell får direkt maktövertaget. Han är populär och vill hålla förhållandet med den udda Marianne hemligt. Men villkoren förändras på universitetet när Marianne tar plats som den världsvana.

Karaktärerna analyserar ständigt sig själva och varandra, som för att undvika känslomässig involvering. Ändå tas de i besittning av oförklarliga känslor – och just dissonansen mellan förnuft och begär är typisk för Rooney. Hon skapar med sitt sparsmakade språk en förhöjd stämning med mörka undertoner. Det är uppslukande och skickligt utfört.

 

Sally Rooney har kallats den första "millenialförfattaren" och hon fångar verkligen den unga generationens paralysliknande tillstånd. Karaktärerna är politiskt medvetna och engagerade – men bara på det symboliska planet. Verkligt motstånd är omöjligt och därför är det meningslöst att försöka.

Mentaliteten liknar en omvänd existentialism: det fria valet erbjuder inte en väg till självständighet utan skapar bara mer ångest. Det är trösterikt, vackert och nedslående. Och det får mig att fundera över litteraturens roll; ska den erbjuda alternativ eller fånga tidsandan? Kanske både och.

 

Litteratur

Sally Rooney

Normala människor

Övers. Klara Lindell

Albert Bonniers förlag