I en provisorisk domstol i Salem blir det unga vittnet Abigail, som har pekat ut flera bybor för trollkonster, plötsligt ansatt av en ond ande. Fler dras med i hysterin och kaoset. Fler döms till galgen.

Under tiden har Alexander Mørk-Eidem snusat en hel dosa General uppe på läktaren. Det är några dagar kvar till premiär och regissören tycker att tempot borde gå snabbare. Ett sångnummer måste också slipas några extra gånger för att utstråla mer gudstro.

Sista veckan för min del blir det bara sämre och sämre och jag tänker bara på sakerna som inte funkar. Men så är det alltid. Det är ett slags separationsprocess, säger han.
Artikelbild

| "Häxjakten" var redan planerad när turbulensen satte i gång på teatrarna. "Det kändes absurt när det hände. Det var inte meningen att vi skulle vara så mycket fingret i luften", säger Alexander Mørk-Eidem.

"Mer förlåtande"

Förberedelserna med "Häxjakten" har pågått under en turbulent tid för båda teatrarna. I våras fick Dramatenchefen Eirik Stubø sparken i efterspelet till dokumentären "Josefin Nilsson – älska mig för den jag är". Våren 2018 tog Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef Benny Fredriksson sitt liv. Några månader tidigare hade han lämnat sitt jobb efter en intensiv medierapportering om hans ledarstil.

Uppsättningen var planerad före Fredrikssons död, och Alexander Mørk-Eidem har länge intresserat sig för den sortens processer. Men samtidigt gav händelsen en annan ingång till pjäsen, berättar han.

Inte för att det handlar om honom på något vis, men mera att jag kunde se på pjäsen lite bredare, inte som gott mot ont. Jag kunde se min egen delaktighet eller frånvaro av delaktighet. Jag ropade inte högt och sade att det här inte kan stämma. Jag ringde inte till någon journalist. Jag kunde ha gjort något, men jag gjorde inte det, säger han.
Artikelbild

| Fler och fler bybor pekas ut för trollkonster i Arthur Millers "Häxjakten", som sätts upp av Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern i höst.

Den känslan av medskyldighet, bara det gör att man kan se på karaktärerna i pjäsen på ett lite mer förlåtande sätt, eftersom jag ser på mig själv förlåtande. Inte fullständigt förlåtande, för jag känner skam och skuld för att jag inte gjorde någonting då.

Samtidigt handlar det inte om att välja sida eller att peka ut någon av de händelser som följde i svallvågorna av metoo som felaktiga, säger Alexander Mørk-Eidem.

Artikelbild

| Kristendomen skildras med viss värme i "Häxjakten", bland annat genom musiken. "Jobbet här har varit att göra dem så mänskliga och igenkännbara som möjligt inom det här ramverket av 1600-tal", säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

Vi har inte pratat så mycket om det där, med flit tror jag. Jag tror att vi alla står på olika sidor också. Huruvida Eirik Stubø var en bra chef eller hur despotisk eller inte Benny Fredriksson var – det finns det nog lika många åsikter om det som det finns människor i den här gruppen, säger han.

Kostymdrama

Artikelbild

| Alexander Mørk-Eidem har arbetat för både Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Nu regisserar han teatrarnas gemensamma uppsättning av "Häxjakten".

"Häxjakten" är ett historiskt drama, som utspelas under den ökända häxprocessen i Salem. Arthur Miller skrev pjäsen som en allegori för angiveriet och svartlistningarna under den amerikanske senator McCarthys jakt på kommunister under 1950-talet.

När Alexander Mørk-Eidem tar sig an klassiker brukar han leka med pjäserna och flytta handlingen i tid och rum. Men den här gången utspelar sig handlingen i Massachusetts på 1600-talet. Dels finns det stränga regler för hur många amerikanska pjäser från 50–60-talet får spelas. Dels tycker han att det skulle vara konstigt att göra om något i tid som redan är en metafor.

Artikelbild

| Delar av "Häxjakten" liknar ett rättegångsdrama. "Ja, någon kanske ljuger, men det ska inte synas, det får publiken ta ställning till", säger Alexander Mørk-Eidem.

Däremot vill han förstärka känslan av masshysteri. Om Miller skrev en partsinlaga om förhören under McCarthy-eran, vill Mørk-Eidem mer belysa situationerna som gör att alla rycks med, och sudda till gränsen mellan de goda och de onda.

Ett av greppen är att låta hela ensemblen med 19 skådespelare vara på scen samtidigt, för att ge känslan av att hela byn iakttar.

Det är inte en blick på enskilda människor, det är liksom alla. Alla är där, alla tittar på, alla är delaktiga och medskyldiga. Alla är också i någon mån offer, även om det är klart att det finns några som har mer på sitt samvete än andra.

Ett annat är att skildra kristendomen med viss värme, bland annat genom att låta ensemblen sjunga tillsammans. Här finns en gudstro med innerlighet och skönhet, inte bara manifesterad av mörkermän i svarta kappor.

Jag är inte troende själv, men i kristendomen finns det gemenskap, glädje och tro. Men på scenen ser du nästan aldrig en präst utan att han är ond. Från 1850-talet och framåt har alla präster du ser någon form av defekt, säger Alexander Mørk-Eidem.