– När hade vi premiär?

Två tredjedelar av ensemblen sitter på varsin mörkröd stol i Maximteaterns stora salong. Den tredje delen är i Frankrike och kommer inte tillbaka förrän imorgon. "Mycket skönare än Dramatens" säger Thomas Hanzon till Lena Endre och studsar lite i stolen. Hon håller med. Efter en kort stunds funderande och klämmande på stolarna kommer de fram till att premiären var på hösten 2014. Snart fyra år som, om de själva får bestämma, bara är början.

– Våra rollfigurer är väl ungefär i samma ålder som vi är nu men det här kan man ju spela tills man dör. Tills vi stapplar omkring här uppe, säger Lena Endre och pekar ut över scenen.

Artikelbild

Maximteatern ligger ett löst stenkast från August Strindbergs nu rivna våning på Karlaplan på Östermalm där han förberedde uruppförandet av sin pjäs för snart 120 år sedan. Berättelsen handlar om de två äkta makarna Edgar (Mikael Persbrandt) och Alice (Lena Endre) som är fast i ett knastertorrt äktenskap. De båda känner att de gett upp sina karriärer för den andre och i 25 år har de burit på bitterhet och konserverat hat. Situationen hjälps inte av att de bor på en isolerad ö i skärgården. När så vännen Kurt (Thomas Hanzon) kommer på besök från Amerika bubblar alla känslorna fram. Det som följer är ett klassiskt relationsdrama.

– Det här med relationer kommer vi fortsätta att titta på om 2 000 år, för då kommer vi fortfarande inte begripa det. Jag menar: vi tittar ju fortfarande på pjäser som skrevs för 2 000 år sedan och tänker: "Det där är ju samma problem som jag har!", säger Thomas Hanzon.

Lena Endre nickar:

– Folk känner igen sig i de här förfärligheterna som blottas: ett riktigt risigt jädra bråkigt äktenskap, det tycker folk är hemskt kul att se, säger hon och skrattar.

De interna stridigheterna till trots tror Thomas Hanzon att det ändå finns en strimma kärlek kvar i den sargade relationen.

– Hade det varit ett helt dött äktenskap hade de inte haft några konflikter. Så länge de har konflikterna finns en vilja och en passion. Så det finns en kärlek också, säger han.

I slutet av maj packar Maximteatern ner den sparsmakade rekvisitan, som inte är mer än ett par stolar, och de tre skådespelarna och beger sig till Linköping. Sedan behövs vid det här laget inte mer än en, kanske två, repetitioner för att se så att allt sitter.

– Vi känner varandra så pass bra och det skapar en avslappning i föreställningen som faktiskt väcker kreativiteten. När man är trygg med varandra kan man tillåta de andra att ta ut ramarna, säger Thomas Hanzon och påminner om att han under några år som barn bodde på Åbylundsgatan i Linköping.

Dagen efter ringer jag upp Mikael Persbrandt. Han håller med sina kollegor och ser potential för att fortsätta med Dödsdansen länge till.

– I den här pjäsen skulle vi kunna vara både 50, 60 och 70 år. Frågan är om den inte blir som allra intressantast om 20 år. För varje gång vi plockar upp den så har vi ju de facto blivit lite äldre och lite erfarnare i äktenskapets mysterier.

Han tycker att det ska bli jäkligt roligt att bjuda Linköpingspubliken på lite välspelad Strindbergsteater i vår och tycker även han att skaldens text är lika relevant i dag.

– Till skillnad från Ibsen är han en punkrockare och det är därför han är hyfsat lätt att spela. Det handlar om tvåsamhetens kära helvete och det är både roligt och förskräckligt det vi ska bjuda på. Och här har vi inte mycket att gömma oss bakom på scenen, det är tre stolar – that's it.