Goran Vojnovic är den första av fem generationer som vid 40 års ålder bor på samma plats som han föddes på, i slovenska Ljubljana. Att migrera, fly och resa bort är en del av hans familjehistoria – och samma problematik präglar även tre generationer i hans nya bok "Under fikonträdet". Kriget är en av de bakomliggande orsakerna.

I vår kultur är det främst därför folk har rest i väg, säger han.

Egentligen började Goran Vojnovic skriva en kärleksroman, och tycker att boken är hans mest intima hittills. Tidigare har han gjort internationell succé med bland annat "Blattedjävlar", om en förort i Slovenien där människor från forna Jugoslavien bodde. Men politiken letade sig oundvikligen in även i denna bok.

Artikelbild

| "Erfarenheten av kriget är alltid närvarande i mitt tänkande och det kommer alltid att påverka mitt skrivande, säger författaren Goran Vojnovic.

Jag ville skriva om kärlek och det gjorde jag – och om alla andra ämnen som jag brukar ta upp. Du kan inte leva på Balkan utan att prata politik. Jag försökte att ha den i bakgrunden, men det är svårt, för politiken vill inte vara i bakgrunden på Balkan.

Förrädisk frihet

"Under fikonträdet" skildrar alla de band som håller en familj samman – eller som slutligen slits itu. När Jadrans morfar Aleksandar dör i den lilla kroatiska byn Momjan invid den slovenska gränsen börjar han själv försöka förstå sin familjs sår. Hans pappa Safet försvann plötsligt i hans barndom, och även hans morfar svek sin familj. Samma längtan att fly allt brinner någonstans i Jadran.

Goran Vojnovic gör ingen hemlighet av att även han har brottats med sådana impulser.

Artikelbild

| "De unga som föddes efter kriget ser världen genom ögonen på dem som startade kriget, som pratar i 'vi' och 'dem', de som separerar serber, muslimer och andra. Den världen har ingenting att göra med min barndomsvärld", säger Goran Vojnovic.

Vi hade ingen frihet under så många år och då blev människor besatta av den. Även om vi lever liv vi är nöjda med förföljs vi av tanken på frihet och den tvingar oss att ifrågasätta våra val. Därför ser vi inte alltid att vi har fina liv, och att vi lever med någon vi älskar, för att vi hela tiden letar efter något annat, säger han eftertänksamt men lika mångordig som sin roman.

Men Jadran kämpar trots allt för att stanna hos sitt barn och sin kärlek Anja.

Artikelbild

| "I dag ger nationalister röst åt de glömda områdena, där man inte reser, pratar flera språk eller känner att Europa tar hand om dem. Det är den största likheten mellan det forna Jugoslavien och Europa", säger Goran Vojnovic som i sin nya bok berättar om Jugoslaviens uppgång och fall.

När min generation ser felen som vår föräldrageneration begick – de som skapade kriget – vill vi göra allt annorlunda. Jag är den som måste hitta vägen för mina barn till en bättre värld, och inte lämna dem med en massa obesvarade frågor.

Klövs itu

Just de obesvarade frågorna är en anledning till att Goran Vojnovic blev författare. Genom skrivandet sätter han ord på sina inre funderingar. Många av dem uppstod i den avgrund som kriget skapade – han var elva år när det bröt ut.

Det förändrade allt dramatiskt. Det skapade ett "före" och ett "efter" som klöv mig mitt itu, och världen jag hade före kriget kunde jag aldrig få tillbaka. I dag har Bosnien och Serbien mer gemensamt i sin krigshistoria än i tiden före. Det är smärtsamt att inse, kriget tog egentligen aldrig slutade, säger Goran Vojnovic.

För hatet finns kvar under ytan, menar han. Hans bok "Blattedjävlar" blottade hur bosnier utsattes för rasism i Slovenien. Men när boken gavs ut var tiderna optimistiska, Slovenien skulle gå med i EU och man försökte prata om motsättningarna och rasismen.

Min bok var ett symtom och ett bevis på att världen öppnade sig. Men då handlade det ändå mest om Balkanflyktingar som vi är vana att leva tillsammans med, och jag sade att "vi får se vilka vi är när flyktingar från andra länder kommer", säger han.

När det sedan hände såg han "den värsta typen av populism" växa fram i Europa.

Likadana tecken

Vojnovic skildrar de till en början subtila motsättningarna mellan människor, som sedan får blodiga konsekvenser. I Slovenien har hatet mot "den andre" dock snarast vibrerat under ytan.

Så länge folk skäms för att prata om sitt hat finns ändå anständighet kvar, säger han.

Grannländerna är mer illa ute enligt Vojnovic som menar att Italien, Ungern, Serbien och Bosnien "drunknar i populism". Han ser en parallell mellan Jugoslavien-krigen och Europa. Folk i storstäderna, inklusive hans föräldrar, var först inte medvetna om de starka nationalistiska strömningarna, eller att populisterna kunde utnyttja känslorna av utanförskap i Jugoslaviens periferi.

Många var chockade när massorna demonstrerade för Milosevic. Jag vet hur oförutsägbart det kan vara. Tecknen fanns. I dag finns också tecknen – ser vi dem? Tar vi dem på allvar? Man vill låtsas som att det inte är riktig fascism, inte ett riktigt problem. Men problemet känns inte igen så lätt, det går inte in i ditt land och viftar med nazistflaggor.