Två olika men ändå så lika skildringar av ljus. Kontrasterna och sambanden är slående när Karin Almlöf och fadern Bertil Almlöf ställer ut på Vadstena konstgalleri. På undervåningen syns Bertil Almlöfs landskap, som hämtade från Östergötland, målade i olja med vibrerande, klara färger.
– Jag har alltid varit intresserad av naturen, inte minst de öppna ytorna kring Vadstena. Här är ljuset väldigt speciellt, inte mörkt och dovt som i skogen, berättar Bertil Almlöf.
Han har varit aktiv konstnär i 60 år och konsten har alltid haft en stor del i hans vardag.
– Nu är jag 85 och jag vill hålla på med konst så länge jag orkar. Nästan alla verk från den här utställningen målades under senaste två åren, säger Bertil.
Hur känns det att ställa ut tillsammans med sin dotter?
– Det känns bra, jag börjar bli gammal och på det här sätter behöver jag inte bära lika mycket, säger Bertil.
En trappa upp finns dottern Karin Almlöf med sin hälft av utställningen. Olikheterna blir genast tydliga. Där Bertils konst skrek så viskar Karin Almlöfs blygsamt hoppfulla konstverk om ett ljus som alltid finns där, även i det gråa.
– När jag flyttade ner till Hägerstad från Stockholm upptäckte jag sjön Striern. Den här utställningen är på flera sätt en studie av de känslor sjön väcker hos mig, berättar Karin.
Morgondimma över det mörka vattnet. Ett molntäcke som inte släpper igenom ens ett korn av solen. Bland Karins tavlor framställs Striern i olika tider på både dygn och år.
– Jag hoppas inspirera besökare på samma sätt som sjön inspirerat mig. Det finns en framtid och det finns hopp även en regnig septemberhelg, säger Karin och pekar ut genom fönstret.
Att ställa ut tillsammans är inte något Bertil och Karin gör för jämnan. Utställningen i Vadstena är en av få där lokalen delats mellan dem. Samtidigt som det går att återfinna likheter mellan de två konstnärerna skapar de dock på skilda håll.
– Det är inte så konstigt, kanske, att likheter finns. Jag är uppväxt med Bertils konst och han har lärt mig mycket, säger Karin.
Hur känns det att ha sin egen far som konstnärlig kollega?
– Far och dotter-relationen hamnar i ofta i andra hand, men det känns tryggt, roligt och trevligt, berättar Karin.