Fyra ekande trappor upp finns en studio. Skärmar, datorer, några stolar, öppna golvytor. Det här är Motalafilmarens fristad sedan flera år tillbaka. En plats där Janne Berglund producerat oräkneliga rörelser och stillbilder. I ena hörnet, uppe på ett skåp, står en mikrovågsugn. Janne Berglund värmer vatten, gör sig en kopp pulverkaffe.
– Allting började med smalfilm. Pappa gav mig min första kamera och det blev startskottet på ett kreativt liv, berättar Janne Berglund.
Som för många andra ledde tonåren raka vägen in i lumpen. Intresset för foto kvarstod och efteråt började Janne nosa på arbetslivet som fotograf.
– Jag minns att jag fotade skol- och dagisbarn. Det var ett bra arbete, ingenting som gjorde mig rik, men jag kunde släpa mig runt, säger Janne.
Redan här är det tydligt att Jannes upplevelser saknar botten. Allting har en berättelse.
– På den tiden hade jag skägg. En gång när jag skulle ta en gruppbild spred sig gråt och skrik som en löpeld bland barnen. Mitt skägg uppfattades uppenbarligen inte positivt, säger Janne.
Han skrattar högt och med hela kroppen. Historierna fortsätter. Janne utvecklade en passion för att resa, för att se och uppleva mer än vad som bjöds på redan utstakade vägar.
– Jag är en social resenär, jag vill närma mig människor, menar Janne.
Liksom kreativiteten utvecklades också samspelet med andra tidigt. Under högstadiet umgicks Janne mest med äldre personer, gick på fester med gymnasieelever, tog till sig av deras erfarenheter.
– Där fick jag vad som krävdes för att våga mig ut ur boxen, så att säga. Och jag är väldigt nöjd över att jag inte fallit tillbaka in i den, berättar Janne.
Boxen, den fyrkantiga lådan av oinspirerade tankar och handlingar, är ett välanvänt begrepp när Janne pratar om sitt liv. Ut ur komfortzonen! Hitta modet för att låta nyfikenhet och rastlöshet bli en drivkraft!
– Men som alltid har myntet två sidor. Vill man leva ett liv man kan uppskatta krävs hårt arbete och uppoffringar. Eller, så har det varit i mitt fall. Och här är jag, glad och stolt, säger Janne.
Här, i en studio i Motala. Som så ofta annars är kärleken att skylla för det. Efter några års pendlande från Stockholm och Örebro flyttade han hit.
– Då arbetade jag med lokal-TV. Efter ett tag var det många som kände igen mig, det är väl därför jag fortfarande kallas Motalafilmaren, säger Janne.
Tiden passerade och både det lokala tv-projektet och förhållandet lämnade plats åt något nytt. Idag arbetar Janne deltid som medielärare och ger liv åt svunna tider via filmvisningar. Bland annat.
– Det lokala är lika viktigt och givande som det globala, det handlar bara om attityd, menar Janne.
Han visar på en uppenbar passion för sina projekt, men närmast hjärtat verkar filmen Blodsband ligga. Det är sista delen i en trilogi gjord av elever på Motala särskola och Janne har tagit på sig rollen som filmare och redigerare.
– Jag är extremt priviligierad som får jobba med dessa fantastiska ungdomar. Utanför boxen är det också, hur ofta är det samhället lyfter funktionsnedsatta? Sällan. Men de är oerhört duktiga, berättar Janne.
Action, drama, slutscen med Måns Zelmelöw och mycket annat. Att Janne ser fram emot premiären på biografen Royal i Motala den 16 oktober är ingen överraskning.
– När en salong blir knäpptyst, då får jag gåshud. Det är en mäktig upplevelse, menar Janne.
Men kärleken då? Den håller han på avstånd, men ändå inte.
– Min fru bor i Filippinerna. Folk undrar ibland hur vi klarar distansen, men vi har kontakt dagligen även om vi bara syns några månader om året. Tiden isär gör mötet hetare också, säger Janne med ett lättolkat leende.