MĂ„nga kĂ€nner till författaren och illustratören Gunilla Bergström (1942â 2021) genom Alfons Ă berg. Hennes första Alfons-bok, âGod natt, Alfons Ă berg!â, kom ut 1972.
Bland de födda pĂ„ 70-talet ryser mĂ„nga fortfarande vid tanken pĂ„ en annan gigant inom barnkulturen, Staffan Westerbergs SVT-program âVilse i pannkakanâ. Men för mig, som började titta pĂ„ barn-tv lite senare Ă€r det de mörka scenerna i Alfons Ă berg som Ă€n kan ge mig kalla kĂ„rar lĂ€ngs ryggraden. Varför? För att som barn Ă€r det lĂ€tt att leva sig in i Alfons Ă bergs vĂ€rld. I Alfons-böckerna Ă€r alltid barnperspektivet frĂ€mst.
Det finns inga spöken, tĂ€nker Alfons Ă berg i âVem spökar, Alfons Ă berg?â frĂ„n 1983. Sagan slutar lyckligt med ett par viftande lakan. Men jag minns att jag inte helt litade pĂ„ slutbilden. Kanske fanns dĂ€r ett spöke Ă€ndĂ„? Rysligt var det i alla fall.
I filmatiseringen av âSpöket och odjuretâ har Alfons Ă berg slagit âen som var mindreâ, lillkillen. Det kom blod frĂ„n hans nĂ€sa. Det Alfons Ă berg gjort Ă€r sĂ„ fel och fruktansvĂ€rt att det fĂ„r en att mĂ„ illa. Gunilla Bergström stannar inte vid offret, hon lĂ„ter i stĂ€llet lĂ€saren följa med Alfons Ă berg, uppleva hans skam och Ă„nger. Alla fula kĂ€nslor.
Ibland kan jag tycka att Alfons à berg Àr slarvigt tecknad. Han liksom glider lite genom livet, precis som sin pappa. Men Àven de som svÀvar fram möter motstÄnd, i smÄ konflikter, smÄ missförstÄnd, bus och grÀl. Det Àr vardagsberÀttelserna som lÀsaren fÄr ta del av i Alfons.
Som vuxen fick Alfons à berg en ny betydelse för mig.
NĂ€r ett barn vĂ€xer upp kan det ibland visa sig att de sociala fĂ€rdigheterna och de kommunikativa förmĂ„gorna inte följer ânormalkurvanâ. Min gudsons tal utvecklades sent, men hans kĂ€rlek till Alfons Ă berg-böckerna kom tidigt.
Det Àr genom mitt fadderbarn Willes autistiska stÀmma jag upplevt Alfons à bergs böcker pÄ senare Är. Han kan dem allihop. FrÄn start till slut. Varje ord har han inkorporerat och gjort till sina.
En del kanske skulle tycka att han rabblar dem, men det Ă€r inte sĂ„. Han lĂ€ser rappt, sedan ser han upp, tittar mig i ögonen. FrĂ„gar med kroppssprĂ„ket: âHĂ€nger du med? DĂ„ kör vi vidare!â
Att Àlska ett barn med en funktionsnedsÀttning Àr inte helt enkelt. Det visste Gunilla Bergström. Hennes erfarenhet av att vara i en familj med ett barn med funktionsvariation blev inspirationen till rimsagorna om Bill och Bolla. Första boken i serien fick 1979 Elsa Beskow-plaketten. SjÀlv tyckte Gunilla Bergström att dessa sagor var hennes största gÀrning, trots att Alfons-böckerna översatts till över 35 sprÄk och varje Är lÄnas av runt en miljon lÀsare i Sverige.
Jag vet inte exakt varför Wille Ă€r sĂ„ förtjust i just Alfons, men det finns ett lugn i böckerna som tycks hjĂ€lpa honom att varva ned nĂ€r hjĂ€rnan gĂ„r pĂ„ högvarv. Eller sĂ„ kanske han bara slukas av berĂ€ttelsen â och struntar i allt omkring sig.
Wille, Ă€r till skillnad frĂ„n Gunilla Bergströms dotter, en person som kan se dig djupt i ögonen. Han har visat mig vad kĂ€rlek egentligen handlar om. Det kan vara att sĂ€ga ett âHejâ, att ta varandra i hand och dela en saga tillsammans. Det Ă€r gott sĂ„, behöver inte vara mycket mer.
Hur som helst vill jag tacka Gunilla Bergström! För den brygga och bro dina sagor byggt â och för stunder av skrĂ€ck, oro, skratt och lycka jag upplevt till dina böcker. God natt, Gunilla!