Filmrecension: Explosion av julstämning

Ni vet vad det handlar om. Den lille klassförrädaren Karl-Bertil Jonsson sprider julstämning och servettringar i socialt utsatta områden och lyckas till och med få sin reaktionäre far att omfamna julens budskap.

46 år senare har berättelsen byggts ut till en långfilm av Hannes Holm, och alla som eventuellt har gastat om helgerån och klåfingrighet kan sätta sig ner. Filmen är ungefär lika trogen sitt original som de där nygamla Disneyspelfilmerna.

Simon Larson är rödlockig och förnumstig, hans ömma moder Jennie Silfverhjelm har något religiöst i blicken och varuhusdirektör Jonas Karlsson bölar fram sina klassiska repliker med så mycket julilska att man får imma på glasögonen.

Vi får också stifta bekantskap med den fattiga flickan Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster och som korsar väg med Karl-Bertil av en slump. Samtidigt visar det sig att Tyko och Marianne Jonsson har ångest inför att passa in i huvudstadens överklass, och husan och chauffören har en parallell kärlekshistoria.

De nyskrivna delarna känns som en fin men lite slarvigt skriven tv-julkalender med rötter hos Astrid Lindgren och Charles Dickens som vi sett otaliga gånger tidigare. Inget fel med det, men de nya scenerna håller långt ifrån samma nivå som Tage Danielssons text och tolkningarna av Per Åhlins bilder. Samtidigt får man till ett lätt ironiskt anslag som påminner om Danielssons. Som när en tajtsklädd Robin Hood river den fjärde väggen och förklarar för Karl-Bertil att ett progressivt skattesystem egentligen är bättre för att bekämpa orättvisor, men att välgörenhet blir mer spännande på film.

Visuellt är Karl-Bertil-remaken rena explosionen av julstämning. En rakt igenom påkostad och vällustig orgie i gammaldags miljöer, borgerligt julmys och den där diffust varma känslan av ett enklare förr i tiden. Dock utan hakkors den här gången. Kontrasten med fattigdom och en antydan om finska krigsbarn är samtidigt oväntat effektiv och träffar tillräckligt hårt i magen för att man ska tänka att den här filmatiseringen kanske ändå har en poäng.