Fredrik Kylberg: Filmen sluter sina iskalla fingrar om våra hjärtan

Det vilar en förbannelse över salong 7. Det är alltid där folk får konstiga utbrott, går ut mitt i filmen eller till och med bryter samman och måste bäras ut. Och bara några minuter in i "Andra sidan" är det dags igen: bilden försvinner. Det är becksvart i salongen. Men ljudet är kvar och därmed blir det ännu läskigare. 

Då ingriper eder filmspanare, går ut till Filmstadens kassa och tillkallar personal. De startar om projektorn, filmen rullar igång och vi kan luta oss tillbaka och låta den svenska skräckfilmen sluta sina iskalla fingrar om våra hjärtan. Tyvärr.

Ett fruset ögonblick ur "Andra sidan". När Filmstadens personal arbetar med den krånglande projektorn dyker plötsligt den här bilden upp på duken. Föga anar vi vad som döljs bakom vindsluckan...

Foto: Fredrik Kylberg

Man får ju lätt en längtan efter lite kalla kårar så här i spooktober, ett diffust sug efter varulvar, spöken, kyrkogårdar och fladdermöss... okej, stryk fladdermössen, de har gjort sitt för i år. Men att hitta film som skräms lagom mycket är vanskligt. 

Den typiska amerikanska slasherfilmen om mördare som jagar dumma tonåringar ger mig inga kickar. Men filmhistorien har annat att erbjuda. Förra hösten köpte jag en box med alla de klassiska skräckfilmerna från 30-talet: "Dracula", "Frankenstein" med flera. Ikoniska ögonblick varvas med total töntighet. 

Dilan Gwyn och Eddie Eriksson Deminguez i den svenska skräckfilmen "Andra sidan".

Foto: Nonstop entertainment

Bibliotekens gratistjänst Cineasterna bjuder på andra guldkorn. "Suspiria", till exempel, både i Dario Argentos färgstarka originalversion från 1977 och Luca Guadagninos nyversion från 2018. 

Där finns också alla zombiefilmers moder: "Night of the living dead" från 1968. Stiligt svartvit och ovanligt psykologiskt trovärdig.

På dvd-rea hittar vi "The witch" (2017), som utspelar sig på 1600-talet och bygger på samma vanföreställningar som häxprocesserna i Sverige vid samma tid, och den surrealistiska splatterkomedin "Rubber" (2010) om ett däck som börjar mörda folk. Alla är sevärda på sitt sätt, men ingen gör mig rädd. 

Eddie Eriksson Deminguez gör en stark insats som femårige Lucas i "Andra sidan".

Foto: Nonstop entertainment

"Andra sidan" hade biopremiär i fredags. Jag var nyfiken eftersom svensk skräck är ovanligt, och förutsatte att den skräms lagom mycket. Men när debaclet med projektorn är avklarat blir det värre än väntat. Att det handlar om vanliga människor i ett vanligt parhus är en styrka. När det okända kryper fram ur mörkret är det omöjligt att värja sig.

Det värsta efteråt, när jag vaknar mitt i natten, är inte bilderna ur filmen. Det värsta är minnena av saker jag själv upplevt och inte vill tänka på: fotstegen i trappan, skymten av en okänd person i ögonvrån, ljudet av en osynlig kropp som sätter sig tungt på stolen intill sängen...