Textremsa Ă€r inget den amerikanska biopubliken Ă€r sĂ€rskilt van vid. 99 procent av filmerna de ser Ă€r ju deras egna, eller frĂ„n Storbritannien, och de Ă€r vana vid att alla talar engelska. Att sydkoreanska "Parasit" vann Oscar för bĂ€sta film var dĂ€rför en liten sensation. Men det Ă€r en film som funkar över grĂ€nserna â listigt berĂ€ttad, rolig och överraskande. En vĂ€rdig vinnare.
Förra Äret var mexikanska "Roma" nominerad till tio Oscar och vann tre, sÄ kanske ser vi en liten vÄg av internationalisering i filmvÀrlden just nu. Den bÀsta svenska filmen 2019, "And then we danced", var helt och hÄllet pÄ georgiska (utom titeln, dÄ). 2020 har börjat bra med "The farewell" av Lulu Wang om amerikaner med rötterna i Kina, DC Comics "Birds of prey" i regi av Cathy Yan frÄn Hong Kong och franska "De ovanliga".
I Sverige Àr det en sjÀlvklarhet för oss att höra olika sprÄk pÄ bio och lÀsa den textade översÀttningen, medan mÄnga andra europeiska lÀnder dubbar till sina egna sprÄk. Att det blev sÄ var nÄgot av en slump.
Filmprofessorn Leif Furhammar skriver i "Filmen i Sverige" (Bra böcker 1991) att den svenska biobranschen stod vid ett vÀgskÀl nÀr ljudfilmen slog igenom: skulle man texta eller dubba? NÀr det svenskdubbade Hollywooddramat "En amerikansk tragedi" floppade pÄ svenska biografer 1932 avgick textremsan med segern. Sedan dess tolererar vi enbart dubbning av tecknad barnfilm.
Amerikanerna Ă€gnar sig inte heller Ă„t dubbning, de gör hellre nyversioner pĂ„ engelska med skĂ„despelare de kĂ€nner igen. Som nu senast nytolkningen av Ruben Ăstlunds "Turist" med Will Ferrell, enligt ryktet helt misslyckad.
Den gamla standardlösningen tillÀmpas ocksÄ flitigt: att alla talar engelska oavsett var filmen utspelar sig. Det kÀnns förlegat, bÄde i tv-serien "Chernobyl", i brittiska "Colette" med Keira Knightley som fransk författare i ett Paris dÀr alla pratar the queens english, och i "Jojo Rabbit" dÀr alla tyskar spelas av amerikaner.
Den högt aktade filmpoeten Terrence Malick har valt en annan lösning i bioaktuella "A hidden life": tyska skĂ„despelare som talar engelska i Ăsterrike och Berlin. Det Ă€r bara en av alla saker man hinner reta sig pĂ„ under nĂ€ra tre timmar. "Om film ska vara sĂ„ hĂ€r trĂ„kig fĂ„r den inte vara sĂ„ lĂ„ng", konstaterar min bror efterĂ„t.
NĂ„gra dagar senare gĂ„r vi pĂ„ musikalpremiĂ€r: "Lizzie" pĂ„ Ăstgötateatern. Tjusig, men svĂ„rbegriplig. Orden drunknar i musiken. Jag hade behövt en textremsa.