28 och 29/4
Ingen säger något. Lokalen dränks i blått ljus och Roland Chantre tar plats bakom mikrofonen på den minimala scenen och sjunger ”Look up here, I’m in heaven, I’ve got scars that can’t be seen”.
”Lazarus” från det sista albumet. Två dygn efter att det getts ut var han död.
Bättre än så kunde den inte ha inletts, Vadstena Nya Teaters hyllningskväll till David Bowie.
Därefter bryts stämningen och blir en myskväll. En lätt kaotisk sådan under premiärkvällen på torsdagen. Inte musikaliskt rörig, men trion Granlund, Nordahl och Wahlström har ambitionen att berätta om Bowies liv och karriär och där är det inte riktigt ordning på manuset.
Men vad gör det.
Viktigast är ju låtarna. Och ensemblen älskar Bowies musik. Definitivt inte allt, men favoriterna omfattas av en desto större kärlek och ensemblen framför med sin typiska energi många guldkorn ur en sällsynt rik skatt: ”Space Oddity” självklart, liksom ”Life on mars”, ”Starman”, ”Suffragette City”, ”Sorrow” från albumet ”Pin Ups”, ”Rock’n’Roll Suicide”, ett medley med ”Rebel Rebel", ”Golden Years”, ”China Girl” och ”Fashion”.
Trion Granlund, Nordahl och Wahlström sjunger bra, Roland Chantre ännu bättre och dessutom utgör han – som gitarrist och basist – tillsammans med den utomordentlige Göran Friman föreställningens musikaliska motor.
Kvällen blir en oförutsägbar och, vad gäller mellansnacket, aningen svamlig kväll. Men vill man ha ordning på alla nördiga och exakta fakta kring ikonen Bowie kan man ju googla. Och är man Bowiefreak har man väl ändå reda på allt som är värt att veta.
Vadstena Nya Teater tar hem spelet, som alltid, med avspänd charm, publikkontakt och musikalitet.
Och finsmakaren kunde gotta sig åt Roland Chantres gospelartade, långsamma version av ”Heroes”, fint uppbackad av damerna i trion.