Skalman sportar inte. På sin höjd sitter han i någon maskin som sportar åt honom. Det var ett naturligt agerande för en tänkande sköldpadda på 1900-talet.
Få beslut har ställt till större elände i mitt liv än när jag bestämde mig för att sluta röka. Det är snart 15 år sedan och jag ångrar mig fortfarande.
Det hade såklart varit katastrofalt att fortfarande vara rökare år 2025, med allt som det signalerar i dag, men jag växte upp i ett samhälle som vilade på andra grundpelare. Där var hälsa och friskvård fåntratteri som idioter ägnade sig åt. Tänkare, från Skalman till Sartre via Kristina Lugn och Jan-Öjvind Swahn lät sina huvuden bäras av kroppar som matades av njutning och lättja.
Jean Paul Sartre höll sig, trots att han var hängiven brukare av nikotin, alkohol och andra narkotiska preparat, vid liv till 74 års ålder. Eftersom han levde i en tid när man kunde röka utan att behöva lämna sitt skrivbord hann han både få nobelpris i litteratur och grunda existensialismen.
Kristina Lugn tog inte en vända på gymmet före jobbet.
Jan-Öjvind Swahn visste saker, gillade god mat och pryddes av skägg och fräsiga glasögon.
Runt det byggde jag hela min person och levde under många år mitt liv lojt strosande med en kopp kaffe i den ena handen och en cigarett i den andra, i mjugg hånleende åt fåntrattarna som joggade förbi mig.
Men allt som är vackert falnar och dör. Börskurser skakas om, epadunkdrottningar störtas av sina egna producenter – och plötsligt, utan att man riktigt märkte hur det gick till, är det inte längre tufft att röka.
Fröken Snusk har abdikerat, eller möjligen störtats. Ingenting består.
Drivorna av vetenskap som kunde visa att fysisk hälsa har en direkt påverkan även på verksamheten inne i huvudet blev för stora för att ignorera. Min värld var byggd på falska premisser. Så jag fimpade och tänkte mig ett framgångsrikt nytt liv i hälsa och välmående.
Så blev det inte.
Efter ett år utan cigaretter var jag ett vandrande vrak och ställde vetenskapen, i form av en läkare på vårdcentralen, mot väggen. Hon hade precis konstaterat att alla mina värden hade försämrats och att det med största sannolikhet berodde på att jag hade slutat röka. "Det händer ibland", sa hon. "Du har fått en dålig reaktion på att ta bort något som din kropp var van vid."
Värst av allt är att jag efter rökstoppet inte längre tål kaffe. Det som vid sidan av nikotinet utgjorde bränslet som brukade ta mig genom varje dag är numera ett gift som får min mage att vändas ut och in. Vore det inte för trivialiteter som hustru, barn och potatischips skulle mitt rökfria liv helt sakna ljuspunkter.
En kopp kaffe och en cigarett kunde lysa upp vilket mörker som helst en gång i tiden. Men så skulle vi tvunget informeras om hur farligt det är att röka. Koffein är än så länge bara farligt om det administreras via energidrycksburk, men vänta bara. En vacker dag så kommer de efter koppen också.
En tröst under åren av leda och giftfri dysterhet har varit omvärldens beklaganden över hur dyrt det har blivit med kaffe. Säkert har det blivit dyrt med cigaretter också, men den som vågar knorra över det skulle bli dragen ut på torget av Folkhälsomyndigheten och skjuten på fläcken, inbillar jag mig.
Under den gångna veckan gick åter larmen om rusande kaffepriser och jag myste över hur mycket pengar jag sparar på att ha blivit missbildad av nikotinbrist. "Rättvist", tänkte jag och gick till kaffehyllan för att gotta mig. Döm om min förvåning, förtvivlan och vrede när det visar sig att ett paket kaffe ligger runt en hundralapp.
Ett 450 grams paket Zoegas Hazienda bryggkaffe kostade 103 kronor i en butik i tisdags. Det är tydligen jättedyrt. Vad gör ni egentligen med ert kaffe – äter det med sked direkt ur paketet?
100 kronor är för all del inte gratis, men till och med under de lyckliga dagar när jag mer eller mindre uteslutande levde på kaffe och cigaretter räckte ett bryggpaket i åtminstone ett par veckor. Några kronor om dagen måste väl ändå vara ett rimligt pris att betala för en så ljuvlig dryck, om man är välsignad med förmågan att dricka den?
Vad jag ska göra med de max 200 kronor i månaden som jag sparar på att inte dricka kaffe vet jag inte, men tills vidare lägger jag dem på hög och funderar på en lämplig last.
Helst skulle jag såklart gå och köpa ett paket cigaretter, men det kan jag glömma. Det första jag frågade läkaren på vårdcentralen året efter rökstoppet var om jag inte genast borde börja igen. "Tvärtom. Skadan är redan gjord", sa hon. "Från och med nu kan det bara bli värre."
Min enda tröst är att jag förmodligen hade rökt ihjäl mig vid det här laget om jag inte hade slutat. Men då hade jag åtminstone kunnat ta en kopp kaffe på min dödsbädd.
En sista kopp hade inte varit dumt. Men för mig får det möjligen bli ett sista bloss om cigaretter fortfarande finns då. Och om jag är i skick att fraktas till en folktom plats där ingen riskerar att känna doften av tobak i sin närhet.