I början av 80-talet var taggtråd det vanligaste sättet att hålla kor och inkompetenta cyklister på plats. Jag spetsades ordentligt vid hagen utanför mormors hus.
Jag var så sen med att lära mig cykla att det var pinsamt. Så pinsamt att jag vägrade träna inför grannarnas beskådan.
Mina föräldrar var förvånansvärt lättövertalade när jag satte mig på tvären, så även de måste ha känt av skammen. Det bestämdes att jag skulle sättas i hårdträning hos min mormor som bodde långt från sin närmsta granne. Pappa sprang bakom medan jag tampades med styre, pedaler och gravitation. Innan någon visste ordet av gick det fortare än pappa kunde springa och jag var ensam i min kamp mot naturkrafterna.
Ute på vischan hos mormor saknades inte bara omvärldens dömande blickar. Där fanns heller inga vägar att tala om. Jag cyklade på en stenig kostig och närmade mig med rasande fart ett taggtrådsstängsel.
"Bromsa", hördes en röst bakom mig, så jag greppade handbromsen och flög över styret in i taggtråden, där jag blev hängande tills pappa kom ikapp och plockade ner mig.
Jag lärde mig aldrig att cykla hos mormor på landet. Men jag lärde mig faran i att vika sig för skammen. Stinget av dömande blickar är inget i jämförelse med en rostig 2,1 millimeters taggtråd.
Jag påminns om detta när jag läser Edvard Hollertz ledarkrönika i Corren om faran i fula tatueringar.
Det finns, menar Hollertz, sympatiska tatueringar, exempelvis sådana som påminner om ett barns födelse. Men också stora och fula tatueringar som vittnar om "en romantisering av att skita i morgondagen och dra pannan i baren". Sådana tatueringar är skrämmande produkter av drivkrafter som inte bygger ett gott samhälle, skriver han.
Typiskt.
Stora och fula tatueringar kan vara ett uttryck för antisocialt beteende, varnar Edvard Hollertz för i sin ledarkrönika. Exakt vad mina uttrycker minns jag inte. De gick knappt att läsa när de var nya och nu, ett kvartssekel senare, har jag inte den blekaste vad där stod en gång i tiden. Helt säkert något djupt.
Mina tatueringar är både stora och fula. Jag hade ingen som helst tanke på morgondagen när jag skaffade dem. Jag är tvivelsutan helt renons på de drivkrafter som bygger ett gott samhälle.
I sörjan som pryder min kropp går att uttyda ett par gamla skivomslag. Där finns också ett vansinnigt oskarpt och egenritat urverk i blå toner. Allt är omgivet av stora blaffor med svarta tegelstenar och sedan många år tillbaka fullständigt oläsliga visdomsord som varken jag eller någon annan längre kan minnas ursprunget till.
Den här carpe diem-tatueringen tog David från Klockrike till Gröna Lund. Hade han varit 14 år och gjort den med nål och bläckpenna hemma hade den inte tagit honom någonstans.
Gröna Lund tycker, precis som Edvard Hollertz, att de bästa tatueringarna är de som fungerar som små minneslappar, för att inte glömma bort sina ungars födelsedagar eller att fånga dagen. Därför drog nöjesparken i våras igång en kampanj där alla som kan visa upp en tatuering av den latinska frasen för att fånga dagen, carpe diem, kommer att få gratis inträde. En driftig 14-åring tog fram nål och bläckpenna för att ge sig själv en gratisbiljett. Som svar har Gröna Lund nu förtydligat på sin hemsida att erbjudandet bara gäller den som är över 18 år, så den unge entreprenören gick bet.
Numera är det möjligt att tvätta bort tecken på dålig vandel från huden med laser. Det är en utmärkt lösning för den som exempelvis har en hemgjord carpe diem-tatuering utan att ha åldern inne för att få åka karusell med den. Men vi andra, som på det dåliga samhällets bevekelsegrunder förfulat våra kroppar, kan gott stå för våra dåliga beslut. De är ett bevis på att vi tagit oss ända hit, trots att vi begåvats med svagt omdöme. Det är sannerligen inte illa pinkat.
Om man drar fingrarna längs med mina suddiga tegelstenar går det fortfarande att känna ärren från flera 2,1 millimeter tjocka hål som jag fick hemma hos mormor för sisådär 40 år sedan. De är en påminnelse om att våra misslyckanden inte blir mindre om vi försöker maskera dem. Det kan sluta med att man i all sin skam blir carpad av en taggtråd.
Den som kan tolka vad det står på mina armar vinner fritt inträde till min friggebod hela sommaren. Där finns en gammal cykel och en massa andra festliga prylar, insamlade under en livstid av dålig vandel och ogenomtänkta beslut.