VÄgen var starkare Àn jag hade rÀknat med. Med min ena fot fast i sanden hade jag ingen chans att stÄ emot.
Under nÄgra Är fanns min hustrus namn pÄ en internationell lista över saknade efter tsunamikatastrofen i Sydostasien den 26 december 2004.
Vi upptÀckte det av en slump, lÄngt senare. NÀr den första flodvÄgen slog in mot Thailand, mer Àn tvÄ timmar efter det kraftiga jordskalvet som skapat den flera hundra mil dÀrifrÄn, satt hon redan i sin flygplansstol pÄ vÀg tillbaka till Sverige.
Vi pratade inte mycket om det, mer Ă€n som en kuriositet â hur otroligt nĂ€ra det var. Men det hĂ€nde att jag klickade in pĂ„ den dĂ€r listan med tusentals namn, letade mig fram till hennes, och kĂ€nde suget i magen vid tanken pĂ„ vad som kunde ha varit.
En dag var listan borta och med den alla tankar pÄ vad en aldrig sÄ liten ruckning av hÀndelseförloppet hade kunnat innebÀra.
MĂ„nga Ă„r senare, vid en annan strand, i en annan del av vĂ€rlden, stod jag med vĂ„r dĂ„ treĂ„riga dotter i famnen och lĂ€t vattnet slĂ„ emot oss. Det var inte tal om att bada, vĂ„gorna var alldeles för starka â vi stod dĂ€r bara kanten av de starka brĂ€nningarna nĂ„dde oss. Men nĂ€r treĂ„ringen ville till sin mamma som lĂ„g en bit dĂ€rifrĂ„n passade jag pĂ„ att gĂ„ ut en bit till. Jag insĂ„g för sent att jag hade gĂ„tt för lĂ„ngt.
Jag stod emot den första vÄgen, men nÀr vattnet gick ut igen sögs min fot fast i den sandiga botten. Jag hann inte fÄ loss den innan nÀsta vÄg kom med full kraft och slog omkull mig. Jag kÀnde hur nÄgot gick av i benet som satt fast i sanden nÀr min kropp slungades bakÄt.
Jag tumlade runt i vattnet medan vÄgorna fortsatte att slÄ in innan jag till slut lyckades kravla upp pÄ torr sand.
SjukvÄrden konstaterade att jag hade slitit av ett korsband och försÄg mig med kryckor att ta mig fram pÄ under resten av semestern.
Sedan den dagen har jag Äterkommande mardrömmar om vad som hade hÀnt om jag hade tagit det extra steget ut i vattnet med vÄr dotter i famnen. Det hÀnder Àven nÀr jag Àr vaken. Plötsligt kÀnner jag hur hon slits ur mina hÀnder och följer med vattnet ut. Jag klipper in oss i bilderna som kablades ut över vÀrlden för 20 Är sedan, nÀr tusentals mÀnniskor förlorade sina nÀrstÄende till vattnet. SkrÀcken slÄr luften ur mina lungor.
Omkring 280 000 mÀnniskor berÀknas ha dött i katastrofen. Majoriteten av dem pÄ ön Sumatra som lÄg nÀra skalvets epicentrum. Men för Sverige var det Thailand som lÄg i fokus efterÄt. 543 svenskar dog och 1500 skadades, nÀstan alla av dem befann sig i Thailand nÀr vÄgen kom.
Ett steg för lÄngt ut. En lite senare flight. PÄ ett ögonblick kan allt slÄs i spillror.
Jag tÀnker pÄ den lÄnga listan av namn igen. Alla som inte kom hem och alla de lÀmnade. Hur outsÀgligt tacksam jag Àr att ha haft tur med detaljerna som mÄlar om hela bilden.