För nÄgra veckor sedan avverkade jag och min fyraÄring alla pysselprogram som SVT hade att erbjuda. Det var som att se ett koncentrat av tidsandan. I "Supertipset" pysslar och bakar den gamla "Bolibompa"-profilen Ylva HÀllen. Inför pÄsken mÄlade hon pÄskÀgg. "Vad ska det bli?" sa hon gÄng pÄ gÄng. Min fyraÄring gissade, dock ofta fel. Det fanns nÀmligen ett rÀtt svar. Bamse, Alfons och Super Mario kÀnde hon igen. Men inte fÄglarna frÄn "Angry birds", trollen frÄn "Trolls" eller Harry Potters uggla Hedwig. För det var viktigt att poÀngtera att ugglan inte var vilken uggla som helst, utan Harry Potters.
Ett annat program som vi sÄg var "Bolibompa: Pyssel". HÀr Àr det inte andra varumÀrken som anvÀnds, utan det vÀlkÀnda barnprogrammets egna. I vad som har blivit ett helt avpersonifierat pysselprogram Àr nu alla pyssel drakrelaterade: draktÄrta, draksvans, drakplaceringskort. MÄlet tycks vara att fÄ barnen att vÀlja Bolibompadraken-tema framför "Frost"-tema pÄ nÀsta kalas.
BÄda programmen bygger pÄ korta klipp dÀr resultatet Àr överordnat processen, som ofta Àr vÀldigt komplicerad. Jag förstÄr att en fyraÄring inte kan förvÀntas baka en draktÄrta, men kan ens en tioÄring knÄpa ihop "regnbÄgscakepops"? InstagramvÀnligt Àr det dock. Det drygt tio Är gamla "Pysselskogen", dÀr barn stÄr och hyvlar trÀbitar, kÀnns antikt i jÀmförelse. Resultatet? Well, det Àr i alla fall genuint.
Lite bakgrund hĂ€r: förra Ă„ret genomgick "Bolibompa" en omgörning. Det behagliga "Drakens trĂ€dgĂ„rd" byttes ut mot "Bolibompaklubben", ett programkoncept dĂ€r den nya Bolibompadraken med sitt hysteriska röstlĂ€ge tilltalar tittarna som "bolibompisar" och förĂ€ldrarna kan skicka in klipp pĂ„ sina barn nĂ€r de dansar och vinkar. Logiken bakom omgörningen Ă€r inte omöjlig att begripa. SVT och "Bolibompa" vill behĂ„lla sin relevans genom att rĂ€tta sig i ledet. "Go big or go home"-principen motiverar allt större kommersiella apparater och hĂ„ller liv i en Ă„tervinningslogik som gör det svĂ„rt för mindre, fristĂ„ende produktioner att nĂ„ en publik. Om man inte syns pĂ„ tandkrĂ€mstuber och kepsar eller gĂ„r att Ă€ta som glass â finns man ens dĂ„?
SjĂ€lv beskriver SVT det som att man vill göra programmet mer interaktivt med fokus pĂ„ barns delaktighet. För all del, det Ă€r kul med videor pĂ„ vinkande barn. Men om alla bara vill se sig sjĂ€lva â vad finns dĂ„ kvar? Det Ă€r en sorglig syn pĂ„ kultur överhuvudtaget: den förvĂ€ntas engagera först om man som Ă„skĂ„dare blir direkt tilltalad, eller bokstavligt talat ser sig sjĂ€lv.
Pysselprogrammen och det nya "Bolibompa" belyser parallella trender som jag dock menar Àr tvÄ sidor av samma mynt: varumÀrkeslogiken och jag-fixeringen. BÄda bottnar nÀmligen i en syn pÄ kultur som en kundrelation dÀr kreatörer hÄller sig vid liv genom starka varumÀrken och kunden tillfredsstÀlls genom narcissistisk bekrÀftelse.
Man kunde önska lite mer kreativ integritet. Som det Àr nu följer "Bolibompa" bara kundsamhÀllets logik. Och vad gör den? Förutom att göra barnen till lydiga konsumenter urholkar den barns förestÀllningsförmÄga. VÀrlden blir bara relaterbar genom varumÀrken. En uggla fÄr liksom inte vara en uggla, en tÄrta inte en tÄrta. Jag ser framför mig en modern tappning av Magrittes berömda pip-mÄlning. Den skulle förestÀlla ett fÄr, med texten: detta Àr inte ett fÄr. Men med ett tillÀgg: det Àr fÄret Shaun.