Det är en metod som vuxit fram utan att bry sig om min vilja. Det är också en metod som hindrar mig från att se på film med vänner. Antagligen är det ett värdelöst sätt att närma sig mediet på, men jag tänkte försöka förklara min situation ändå. Kanske öppnar det någon dörr. Kanske stänger det någon dörr. Aja.
Film är bara en himla massa stillbilder som råkat hamna i en viss ordning. Den tanken slog mig först när jag såg på Gummo, ett svart ungdomsdrama som utspelar sig i Ohio. Någon handling finns inte, bara sporadiska porträtt av människoöden. Att se scener flimra förbi utan egentlig orsak kändes som att bläddra i gamla fotoalbum. Ganska vackert, lite sorgligt, väldigt urholkande på ett bra sätt. Alla dessa tankar som någon annan redan tänkt. Insikten om att tiden går. I ett fotoalbum blir det äckligt tydligt att små stunder bygger en helhet, inte tvärtom. Sedan jag såg Gummo har jag inte gått på bio en enda gång.
Foto ur filmen Gummo. Skulle kunna vara det bästa jag någonsin sett, hittills.
I en biosalong är det nämligen svårt att hinna pausa, bläddra, gå tillbaka och hoppa framåt. Liksom det är svårt i sällskap. Jag vill kunna stanna i ett fotografi tills jag tröttnar eller blir nyfiken på något annat. Ibland krävs det rejält med tid för att ens särskilja en bild ur mängden. Spontant tänker jag på alla filmer som uppskattas av vettigare personer än jag själv. Hunger games, exempelvis. Helheten tar upp mer plats än delarna. Jag tvivlar inte på att det finns delar där, någonstans, men jag är inte bara pretentiös; jag är lat också. Det ska inte krävas samma insats som vid hjärnkirurgi för att hitta runt i fotoalbumet.
Efter Gummo gick det fort utför. Jag drogs mot allt mer obskyra format och uttryck. Kontext lämnade plats för komposition, färger, ljud, hur skådespelaren såg ut när hen sa den där repliken. För film är verkligen mer än en berättelse, det är klippa och klistra också. Som med poesi, eller all litteratur, eller musik, trivs jag bäst när varje liten stavelse säger tillräckligt. Ögonblick efter ögonblick.
Så slogs jag av en andra tanke. Ibland tar inlärda mönster överhanden och då går mycket förlorat. Blir plötsligt rädd för att missa skogen för alla träden. Kanske borde jag gå på bio oftare. Kanske skräckfilm. Kanske med sällskap. I slutändan är det ändå upp till tittaren att skapa en relation till det flyktiga begreppet film och jag vill inte se passionen svalna.