Det är beundransvärt, särskilt som publiktillströmningen ofta är magrare än utbudet. Det är ett evigt, svårlöst och gåtfullt problem. När Riksteatern förra helgen gav en formidabel uppsättning av ”Maken” på Petrus Magni scen i Vadstena gladdes arrangörerna åt att cirka 70 personer infann sig en söndagskväll. Det kan ha berott på att romanen som pjäsen bygger på är känd och läst ännu drygt 40 år efter att den kom. Men den föreställningen var värd en fullsatt lokal och stående ovationer.
Motala Teaterförening envisas med att ta hit en välgenomtänkt blandning av udda uppsättningar, som den svårgenomträngliga dansföreställningen ”A Line_Up” i september, och mera lättillgängliga saker som ”Världens bästa Allan”, nästa söndag, den 5 november. Men samma sak där: publiktillströmningen, eller snarare bristen på den, gör mig ibland som besökare lite nervös. Hur ska det då kännas för arrangörerna?
Musikutbudet i Motala är också rikt, sett till antalet konserter. Tack vare några personer som man måste ge den slitna benämningen ”eldsjälar”, i Motala Jazz & Blues och i Kulturakademin.
Ibland kan den sistnämnda, fina, lokalen kännas hotande ödslig, men inte sällan blir det ändå en bra kväll, och då alltid för att artisterna ger järnet, även inför en skara om ett tjugotal själar.
Sent ska jag glömma West of Eden som en majkväll i år spelade inför 13 personer som satt i en liten cirkel nedanför scenen, och dit flyttade även bandet. Den konserten gav jag fem stjärnor i recensionen, och jag ville dela ut ännu fler.
West of Eden spelar folkmusik och äntligen ska jag komma fram till denna krönikas budskap: jazz och blues på Sjöbris och amerikansk bluesrock med boots, jeansvästar och tunna grå hästsvansar på Kulturakademin är gott och väl – men det kan kännas aningen likriktat.
Så apropå West of Eden saknar jag folkmusik, om man nu ska kalla den så. Som all bra musik är den ofta svåretiketterad; det ligger ju i dess natur: ingredienser från alla håll och genrer.
En onsdagskväll i förra veckan begav jag mig till Tranås för att se och höra Emilia Amper Band. Emilia är nerlusad med utmärkelser och virtuos på nyckelharpa. Hennes utstrålning och energi på scen tror jag saknar motsvarighet just nu. Kompositör, arrangör, sångerska och dessutom en rolig, klok och genuin scenpersonlighet som ropar ”jag älskar mitt jobb!” i en frikyrkolokal en kulen oktoberkväll i Tranås. Man tror henne sannerligen.
Där blev det självklart stående ovationer, länge.
Ta Emilia Amper till en östgötsk scen innan hon blir Globen-mässig.
Per Carlsson är frilansskribent och skriver kulturkrönikor var tredje vecka.