Det är två hundra år sedan Charles Dickens föddes, liksom, säkert inte obekant, hundra år sedan August Strindberg dog.
Vi kan kanske skynda över invändningen att det är lite konstigt att fira att någon har dött. Födelsedagar är ju också roligare om födelsedagsbarnet faktiskt är i livet. Mer omdebatterat är hur mycket det bör satsas på detta Strindbergsår, men den frågan känns egentligen ganska ospännande. Strindberg behöver inte precis någon som håller honom under armarna. Han tycks locka nya läsare, teaterbesökare och debatter helt på egen hand.
Ryktet säger att han till och med twittrar. Föga förvånande genom flera olika konton som då och då råkar i luven på varandra. Är inte det ganska klockrent?
För Strindberg vore knappast Strindberg om han inte till och med efter döden ständigt motsade sig själv. Under sin livstid tycks han ha hunnit bli vän med hela världen – och sedan blivit osams med allesammans med. Kanske var han helt enkelt knäpp. Kanske utnyttjade han sitt privatliv för att få bränsle till sitt skrivande och kanske var han en mediestrateg före sin tid.
Säkert är i alla fall att man inte skördar läsare över generationer och klasser genom att vara konsekvent. Strindberg är konservativ och radikal, mystiker och religionskritiker, wannabe-vetenskapsman och konstnär, kvinnohatare och romantiker. Inte minst det där med kvinnorna har på senare tid legat honom i fatet på ett ytterst fördelaktigt sätt.
För några år sedan gavs novellsamlingen ”Giftas II” – berömd inte minst för sitt kvinnofientliga förord – ut ”i feministisk bearbetning”. Det var i själva verket en anteckningsbok, där Strindbergs text helt uteslutits och ersatt av uppmaningen att skriva något bättre själv.
Fördelen med Strindbergs både kvinno- och mansfigurer är emellertid att de precis som han själv är komplexa. Kvinnoroller som fröken Julie eller Laura i Fadren kan spelas som ondsinta ragator, visst, men lika gärna som starka kvinnor som slåss mot samhällets snäva ramar med alla medel som står dem till buds. På samma sätt kan hans mansroller uppfattas som oändligt macho, men minst lika ofta som männen som aldrig lyckas leva upp till idén om den handlingskraftige, självständige Mannen.
Kanske hade Strindberg uppskattat att vara så omtolkad och omstridd. Kanske vrider han sig i sin grav. Nå, då får han väl leva med det.