– Det är en historia som påverkat staden väldigt mycket, säger Anita Gustafsson från Vadstena folkhögskola.
Vadstenas historia rymmer såväl nationella som internationella historiska storheter. Men det finns en annan historia som har satt sin prägel under flera århundraden: Vården av psykiskt sjuka människor.
På hospitalmuseet i Vadstena berättas den historien. Och det är inte bara en historia om behandlingsmetoder och experiment. Utan även om hur synen på vad som är psykisk sjukdom har utvecklats genom åren.
– På medeltiden sköttes de som var psykiskt sjuka hemma på gården. Oftast fick de arbeta, och de hade en uppgift att fylla, berättar Berit Ljunggren från Vadstena guideförening.
Så småningom inrättades ett Helgeandshus (Den helige andes hus) i Vadstena. Dit kunde pilgrimer, fattiga och sjuka ta sig för att få mat och husrum. Men någon egentlig omvårdnad bedrevs inte annat än vid klostren där endast de egna fick vård.
På 1500-talet tog handelsmannen Mårten Skinnare initiativ till att uppföra ett hospital. Efterhand kom omhändertagandet av sjuka att bli allt mer organiserat.
– Under det tidiga 1700-talet fanns det tre byggnader, och cirka 1750 byggdes ”Stora dårhuset”, berättar Gunilla Sjösten.
En som tillbringade omkring 20 år på Stora dårhuset var "predikar-Lena". Likt den heliga Birgitta lär hon ha fått en uppenbarelse och gav sig ut för att predika. Men kvinnor var inte tillåtna att predika på den tiden, och hon låstes in på hospitalet.
– Men så kom Georg Engström, den förste i Sverige som intresserade sig för psykiatri. Han tog sig tid att tala med patienterna. Och efter ett samtal med Lena insåg han att hon inte var sjuk, varpå hon skrevs ut, förklarar Gunilla Sjösten.
Med Engström kom också införandet av diagnoser, exempelvis sinnesrubbning, fixerad vansinnighet, och fånighet.
Behandlingsformerna varierade. Georg Engström förespråkade bland annat frisk luft och arbete. Men en hel del experimenterande förekom långt in i modern tid. Varma eller kalla bad var vanligt förekommande för att antingen lugna patienten eller få personen att piggna till. I modern tid kom konvulsatorn som användes för att ge patienterna elchocker. Och det komplicerade ingreppet lobotomi praktiserades ända fram till 1995.
Hospitalmuseet visar en historia fylld av problematik, där syftet huvudsakligen varit att hjälpa, men där metoderna idag kan tyckasmärkliga.
– Och allt är så nära inpå, säger Anita Gustafsson från Vadstena folkhögskola.
– Men vem vet vad folk i framtiden kommer att tycka om dagens behandlingsmetoder, säger Berit Ljunggren.