Göran Hedbergs far var busschaufför. Hans farfar var lokförare. Och tidigare har det hänt att Göran själv har presenterat sig som sjökapten. Men det är han inte. Har aldrig varit.
– Men ibland blev det enklast så. Då slapp jag en massa frågor.
Hur det hela hänger ihop. Det ska den här livshistorien förtälja.
– Jag är från Stockholm från början. Där gick jag på Konstfack i mitten av 60-talet. Sedan flyttade jag till Göteborg där jag fick anställning på ett stort bokförlag och fotograferade en massa bilar och arbetade för olika stora annonsbyråer. Men det var inget fint jobb då under tidigt 70-tal och jag bestämde mig för att vägra vara kommersiell. Men det var ju så lagom lätt i det jobbet. Nåväl jag fick ett ultimatum av chefen som sa att jag kunde göra vad jag ville bara jag omsatte x-antal konor varje månad. Så då kontaktade jag socialförvaltningen och gatukontoret och spårvägen och olika teatrar, bland annat Nationalteatern, och fick in uppdrag på det sättet.
Sedan kändes steget att återvända till Stockholm och starta egen studio inte långt.
– Jag tänkte att jag kunde göra likadant där. Jag ville tillbaka. Men då var det också andra som kommit på den idén så det blev några slitiga år.
Nu kommer vi till det här med pappan som var busschaufför.
– Han körde 73:an och hade en del stamgäster, bland annat NK:s reklamchef. De pratade en del och NK-chefen blev intresserad av mig och sa till pappa att skicka pojken till mig då han har slutat vara ickekommersiell.
Vid det här laget var Göran gift, 28 år, och hade en dotter. Frun gick på Konstfack. Det blev lite knapert så Göran fick allt lomma upp till NK och presentera sig.
– Jag fick göra en leksaksbroschyr till jul och fick jätte-bra betalt för den och den blev så bra att jag fick börja jobba där två till tre dagar i veckan.
Och nu kommer det här om varför han ibland sa att han arbetade som sjökapten.
– Ja, med en fru på Konstfack så undrade förstås hennes vänner vad jag höll på med, och att säga att man arbetade på kommersialismens högborg NK var ju inte populärt. Så det blev enklare att vara sjökapten ibland så slapp jag en massa frågor och diskussioner.
Nåväl Göran fortsatte med fotograferandet fram till 1996. Då blev han sjuk. Allvarligt sjuk i en sjukdom som det inte skulle gå att göra något åt, enligt läkarna.
– På den vägen sökte jag mig till alternativ medicin, yoga och meditation. Och jag blev frisk.
Så småningom blev Göran hotellägare med sambo i Nacka. Och kom så att förbli i åtta år.
– På nätterna, medan jag satt och väntade på någon gäst, började jag måla. Jag började med minimålningar och använde Kodaks retuschfärger. Så småningom kom jag upp i format och började måla större och större och jag förstod att det här nog var något som jag skulle hålla på med.
Därefter gick flyttlasset till Bro.
– Där fanns 30 islandshästar som jag kunde rida och umgås med och så bodde en av mina döttrar där. Jag har tre.
Här startade Göran även Upplands Bro kommuns konstrunda med ett 60-tal deltagare.
– Och det var kommunen väldigt tacksam för.
Nästa hållplats Dalarna.
– Där var jag med och startade Galleri Fridhem, som är välkänt i dag. Jag hade min ateljé i en stor nedlagd kraftstation. Där, i Stjärnsund, fanns också en kursgård med esoterisk inriktning som jag var aktiv i.
Next stop Motala.
– På Konstfack blev jag vän med Leif O Persson, som bor här, och vi har hållit kontakten sedan dess. Han berättade om Ringenhuset och undrade om jag inte hade lust att komma ner och jobba med det. Det lät väldigt spännande.
Och så blev det.
– Jag är väldigt, väldigt nöjd med tillvaron här. Det är fantastiskt. Jag har faktiskt anknytning hit också. Min farmor och farfar är från Östergötland. Farmor bodde i Bestorp och farfar och hans bror hade hus i Linköping.
Pass på.
– Farfar var lokförare i ett likadant lok som det som står utanför Verkstan. Varje gång jag går förbi där så hälsar jag på honom.
Framme. Avstigning för samtliga passagerare.