Carl-Gunnar anställdes som springgrabb på Motala verkstad 1938, strax innan han skulle fylla 15 år, blev sedan svarvare och kvar till 1988. I 50 år alltså.
I stort sett alla som jobbade där hade ett öknamn. Carl-Gunnars var ”Calle bonne”.
– Det kom från att jag växte upp vid Bergsätters gård, säger han och meddelar med glimten i ögat att han i högtidliga sammanhang kallade sig ”Carl von Bonde”.
– När jag började på verkstan fanns det gubbar som varit med och byggt Gamla Folkets hus 1905–1907. Till och med några som var med när Metalls avdelning 37 bildades 1896. Jag minns vad de berättade, men inte vad som hände förra veckan, skojar den vitale 91-åringen.
Berättelserna fascinerade honom och han ville veta mer om hur verkstadsfolket arbetat och levt. När Carl-Gunnar blev pensionär fick han mer tid att odla sitt intresse. Han och några andra Metallpensionärer startade i början av 1990-talet en studiecirkel där över 1 000 fotografier försågs med information om årtal, plats och vilka människor som var med. Det senare inte alltid så lätt.
– Vi hade mycket hjälp av Albin Thinnerholm som jobbat länge på verkstan.
Men ibland ställde öknamnen till det även för denne.
– Albin kunde säga att han visste vad de kallades, men inte vad de hette på riktigt.
De påskrivna bilderna hamnade i tio tjocka mappar.
– Industrimuseet har fått några av dem. Men de flesta finns i kommunens arkiv nu när Folkrörelsernas arkiv har stängt. Lite tråkigt, ingen kommer ju åt att titta i dem.
De många verkstadshistorier, både roliga och sorgliga, som Carl Gunnar hört har han dock inga planer på att teckna ned.
– Nej, det blir så mycket att skriva.
När inga verkstadsbilder fanns kvar att datera vände Carl-Gunnar sitt lokala historieintresse åt andra håll. Senast har han forskat om broar över Göta kanal och Motala ström. Han visar fram ett papper med resultatet.
– Det här skrev jag förra veckan, men nu får det vara bra.
Vi åker ner till gamla Motala Verkstad för att ta några bilder.
– Jag brukar komma hit ibland, äta våfflor på Café Mallboden och gå runt lite. Det känns lite nostalgiskt och vemodigt, jag hade bra år på verkstan, säger Carl-Gunnar.
Sedan tittar han upp mot byggnaderna.
– Det här är inget att låta stå kvar. Jämna området med marken och bygg ordentliga lokaler till industrimuseet.