1 juli 2011. Jag och min kära vän Jeanette stod mitt på planen på Ullevi i Göteborg. Tillsammans med cirka 50 000 andra förväntansfulla människor har vi kommit för att se ett av världens största hårdrocksband; Iron Maiden. Vart man vände blicken kunde man se Maiden-tischor överallt, såväl gamla och urtvättade som sprillans nya och fräscha. De satt på vilka män och kvinnor som helst, från väskbärande högstadietjejer till tunnhåriga medelålders män.
Publiken är en av de många faktorer jag älskar med hårdrocksgenren. Jag har många gånger ställt mig frågan om det finns någon annan typ av musik som drar så bred publik. Visserligen är Iron Maiden legendariska, de har funnits i över 30 år och alla känner till dem, mer eller mindre.
30 år. Det är längre tid än min generation har vandrat på jordens yta. Ett band som Maiden drar fortfarande fans, och de flesta nykomlingar är födda på 90-talet eller sena 80-talet. Resterande är gamla fans som växte upp medan den klassiska brittiska hårdrocksvågen, New Wave of British Heavy Metal, fortfarande tuggade på sitt genombrott.
Själv tillhör jag de nyare fansen. Jag gick in på Ullevi med halvskeptisk inställning, hade inte lyssnat särskilt mycket på bandet och förväntade mig inte särskilt mycket. Jag kom ut 23.30 som välsignad Maiden-entusiast, kändes som om jag varit med om någon slags religiös uppenbarelse.
Tre månader senare: Within Temptation på Trädgårn, också i Göteborg. Ett betydligt mindre känt band, kommer från Holland, och en helt annan typ av metal, med kvinnlig sång och symfoniska inslag. Sjukt svårt att kategorisera.
Längst fram fanns de yngre fansen, mig själv inräknad, med enorm förväntan och energi att rocka loss. De äldre, från medelåldern och uppåt, hade samlats längst bak, med en öl eller drink i handen och diggade lite lätt. Det vi alla hade gemensamt var att vi älskade och njöt av musiken. Vi hade bara olika sätt att uttrycka det på. Medelåldringarna, eller som vi 90-talister uttrycker det, ”gamlingarna”, håller sig på sin kant, medans vi ungdomar headbangar tills nacken värker och startar moshpits av ren tillfredsställelse.
Moshpits ja. Ett vanligt fenomen på metalkonserter. Det hela inleds med en hård knuff in i den som står närmast. Inom loppet av några sekunder springer folk runt åt alla håll i en cirkel och knuffas. Det kan ungefär jämföras med en kaosartad julgransplundring som totalt spårat ur. Enda skillnaden är att man inte sjunger ”Små grodorna”. En del älskar dem, andra hatar dem. Personligen tillhör jag de sistnämnda.
Den blandade publiken visar att åldern inte har någonting att göra med kärleken till metal. På ett sätt fascinerar det mig, men samtidigt är jag inte alls förvånad. Hårdrock, eller rockmusik i allmänhet, är förmodligen musikvärldens bredaste genre. Inom den kan alla, oavsett ålder, hitta något de tycker om. Gammalt som nytt.