Min bror mejlar mig från Tokyo: nu blommar körsbärsträden. Det är en japansk högtid. Jag tänker att nu, nu åker jag dit, men bankkontot är ytterst tveksamt och jobbschemat säger bestämt nej.
Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus ”Berättelsen om Genji”, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.
Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.
För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.
Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled i veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.
”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.