Hans indignerade rubrik ställer frågan ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” Mitt spontana svar vore nog ”I början av 80-talet ..?”.
Till belägg för sina påståenden använder Ohlsson framför allt korkade uttalanden ur den egna bekantskapskretsen. Att skriva på ett upprop om till exempel ombyggnaden av Slussen – att det rör sig om Stockholm är naturligtvis underförstått, Borenshult är så vitt jag vet inte hotat – handlar bara om att få sätta sitt namn bredvid Gösta Ekmans eller Kristina Lugns. Pinsamt? Ja. Politik? Nja.
Minst lika slående som vilken ankdamm Kultursverige är, är att den dammen knappast sträcker sig utanför tullarna. Inte bara för att jag själv ger blanka tusan i Slussen (den i Stockholm alltså), eller för den delen i eken utanför tv-huset (jag älskar ekar, men det där måste ju vara århundradets mest överexponerade ek), utan därför att det verkligt politiska lätt drunknar i Ohlssons middagsanekdoter och namndroppande.
Värst tycker han om ”den där uppfostrarniten”, om att publiken helst skulle ”tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater”. Jag vet ju inte om det sitter teaterbesökare där ute någonstans och känner igen sig; jag gör det i alla fall inte.
Däremot föreställer jag mig att valfrihet i praktiken faktiskt innebär att man har något att välja på, och att man känner till det. Hela konceptet att välja bort experimentteater faller ju lite om man inte vet vad det är och huruvida man gillar det eller inte. En annan förutsättning är att det över huvud taget finns tillgängligt.
Mest påtagligt är ändå hur det att vara politisk har blivit en anklagelse i sig. Då ligger vänstern onekligen illa till, eftersom kulturvänstern à la -68 ofta varit väldigt öppen med att man ser kulturen just som ett sätt att påverka, som politik. Det betyder inte nödvändigtvis att vänstern är dominerande. Möjligen indiskret.
Precis som politiken vill ju kulturen skildra hur det är, och kanske hur det skulle kunna vara. Det i sig har ingen på förhand politisk färg. I en bestämd situation däremot är frågan om det egentligen går att vara opolitisk. Vare sig man som Bengt Ohlsson ”gillar läget” eller om man vill förändra det, så är ju det politiskt.
Men det är förstås en vänsteråsikt.