När jag på min cykelfärd passerar Kooperativet moroten (nu modernt namnändrat till KOOP M) ser jag en kaja på vägen, just under trottoarkanten. Jag fotograferar fåglar, så jag tar en bild. Kajan ser något desorienterad ut och själv blir jag förbryllad av dess ovanliga position.
Jag cyklar vidare just som det kommer bussar från bägge hållen. Skuggan av en tanke korsar mitt sinne... Efter några sekunder tittar jag tillbaka på kajan.
Den står inte längre. Den ligger. Den är överkörd. Den kommer inte att resa sig igen, den har gjort sin sista flygtur. Och på något profetiskt sätt kände jag detta på mig.
Jag blir otroligt sorgsen. Det lilla svarta livet har på några ögonblick blivit "roadkill". Och busschauffören har säkert inte märkt något alls utan trampar glatt på gasen. Tidtabell ska hållas, passagerare fraktas.
Jag fotograferar kajan igen, nu livlös, samt också förövaren när han kör iväg.
Kan jag gå till polisen och anmäla honom? Skulle inte tro det. Inga straff utdelas för att köra på fåglar. Eller grävlingar. Eller rävar. Eller igelkottar. Eller katter.
Det hör till. I vår moderna värld är detta ett förväntat svinn som vi, och de stackars djuren, måste räkna med. Bilisten hör bara ett konstigt ljud medan jag, cyklisten, ser och dokumenterar hans offer.
Men om kajan verkade desorienterad var den säkert sjuk, säger någon. Busschauffören gjorde en god gärning genom att gallra bort en livsoduglig fågel ur kretsloppet.
Själv får jag erkänna att jag ibland får lust att gallra bort vissa okänsliga människor ur kretsloppet också.
Det är fascinerande att se hur vår lögnaktiga kultur gör en dygd av en av sina värsta, fulaste sidor: att offra oskyldiga liv på snabbhetens och teknikens altare.
Bilar och långtradare åker snabbt. Snabbtåget är uppe i 200 km/h. Tid är pengar. Snabbhet = hårdvaluta.
För detta måste vi betala ett pris. På snabbhetsgudens altare lämnar vi ibland människooffer -- men det mest praktiska och enklaste är att offra djur.
När kungen träffade Silvia sa det bara "klick". När bilisten träffar en kaja eller en katt säger det bara "duns".
Och våra värderingar skiner igenom på ett osmakligt sätt. Skräp är värre än dödande. Vi lever med dunsarna, men klagar på att de döda djuren ligger kvar på vägen. "Vem ska städa??"
Kanske är det bra att djuren ligger där de ligger. Döda katter och grävlingar påminner oss om att vi är barbarer, att motorvägen är en djurkyrkogård, att bilisten, hur skicklig han än är, extraknäcker som bödel.
Ursäkta, sa jag kyrkogård? Dit går man ju med blommor och andakt. Jag menade bårhus.