Karin McKeogh fastnade för lera. Det började med kvällskurser i Stockholm.
– Jag blev mer och mer förälskad i materialet, berättar hon.
Sedan ledde färden till England. Till Cardiff. Då var det inte förälskelsen i leran som drog utan en engelsman, nämligen maken Michael.
– Och sedan, då jag fick möjligheten att gå en utbildning där, så tog jag chansen.
Och på den vägen är det. Även om vägvalet inte var någon självklarhet från början.
– Jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna ägna mig yrkesmässigt åt konsten. Det var ett stort steg att ta den här längtan på allvar. Min mamma var lärare och min pappa var polis. Ingen i släkten var konstnär. Så det här var ett eget vägval.
Drömmen om att skapa hade ändå funnits där länge...
– Ja, till en början drömde jag om att bli författare. Att skapa med ord.
Men, i sitt nuvarande skapande når Karin även bortom orden.
– Vi människor har så många dimensioner som vi inte kan fånga i ord. Vi behöver flera uttryck för oss själva.
Och sådana uttryck kan man få genom att skapa i lera, eller genom att dansa, eller spela musik, eller måla. Karin är även utbildad i uttryckande konstterapi.
– Kreativitet hjälper oss att förstå oss själva. Att uttrycka sig på olika sätt berikar livet. Man kan använda konsten som ett redskap till att se sitt förflutna, nuet och framtiden. Och i det som uppenbaras finns det så mycket hopp.
Utbildningen i expressive arts, på Hälsans hus i Stockholm, tog fyra år på halvtid. Karin blev klar 2009.
– Jag har såväl enskilda terapier som grupper. Den här verksamheten berikar också mitt arbete med keramiken. När man övergår från, till exempel, en målning som man gjort till att hitta på en ordlek om den, eller till att skriva en dikt, så upptäcker man nya saker om sig själv och använder nya sinnen. Det är väldigt spännande. Man utvecklas steg för steg.
Och efter att du har hållit på ett tag nu så är du snart färdigutvecklad?
– Nej, nej. Tvärtom. Jag blir bara mer och mer nyfiken. Jag tycker om den där dikten av Tranströmer. Den om valv efter valv...