Älskad och hatad, i helgen var det dags för Melodifestivalen igen. Själv blir jag numera varken uppretad eller exalterad över detta gigantiska tv-jippo, även om jag kan störa mig på att det får ta ett orimligt stort utrymme, både i tv-tablån och när det gäller uppmärksamhet. Och i år, med Eurovision Song Contest på hemmaplan, lär det inte blir bättre.
Det fanns inte heller något som väckte starka reaktioner i den första deltävlingen. Jag hoppades en del på humorn, som varit behållningen under en del av de senaste åren, men låg inte precis och vred mig av skratt i tv-soffan. Per Andersson stod i varje fall för ännu ett kul inslag i Melodifestivalen, med sitt helsköna hårdrocksband Megahell och deras ”Ukuleles from hell”.
Och programledarna då?
Gina Dirawi visade redan i fjol att hon är ett säkert kort, rapp och rolig. Danny Saucedo är en bra sångare och artist, men som programledare är han ingen smash hit och i går märktes också en del premiärnerver.
Innehållsmässigt fick vi inga större överraskningar. Det var en besvikelse att man i princip använde samma trista artistpresentationer som i fjol, när deltagarna ska gå genom publiken och se påklistrat avslappnade och coola ut.
Det var emellertid förvånande att fösta sändningen bjöd på flera tekniska missar, med tanke på de resurser som pumpas in i Melodifestivalen.
Och musikaliskt då?
Det började ganska sömnigt. David Lindgren pumpade på i en schlager som lät som så många andra artister låtit under senare år. Han satsar inte på någon cool image, som Eric Saade eller Danny, utan kör på helyllestajlen, en riktigt svärmorsdröm. Visserligen originellt nuförtiden. Och killen går uppenbarligen hem hos många.
Vi fick kanske en blivande kalkonklassiker med ”Gosa”. Synd med en så superfånig text på en låt som faktiskt hade ett ganska bra sväng. Jag gillade Anna Järvinens retroballad, men låten kändes lite maplacerad sammanhanget.
Den mest omtalade deltagaren var androgyna Yohio. Om man bortser från den skruvade japanska stilen så är killen redan en slipad och professionell artist, men säkerligen var hans färgstarka image en starkt bidragande orsak till att han tog en av finalplatserna.
Bäst?
Eric Gadd. Soulpop med ett skönt groove, lite Håkan Hellströmskt driv och en Mauro Scocco-aktig melodi. Och, självklart, suverän sång. Rentav en bra låt!