Nu är det dags igen, och som vanligt blir jag först rasande.
Jag talar om de då och då återkommande reaktionerna på barnkulturens stereotyper. Astrid Lindgrens negerkung, julaftonens Disneyfilmer i tv, Hergés ”Tintin i Kongo” med mera.
Nu är det Jan Lööfs bildrika böcker det handlar om, ”Morfar är sjörövare” från 1966 och ”Ta fast Fabian” från 1997.
I den förstnämnda boken ger sig en pojke ut på sjörövaräventyr med sin morfar och möter den elake piraten Omar och gatuförsäljaren Abdullah. I ”Ta fast Fabian” förekommer bland annat en svart musiker, klädd i något slags bastkjol.
Förlaget Bonnier Carlsen ger ut Lööfs böcker och har skrämt reagerat på vår tids, i främst sociala medier, krav på närmast desinficerad – och skenhelig – politisk renhet. Detta genom att dels avisera ett eventuellt stopp för fortsatt återutgivning av dessa älskade böcker, dels försöka förmå Jan Lööf att rita om dem.
Återigen vill vuxenvärlden alltså retroaktivt tvätta verkligheten och gömma undan det tvetydiga och problematiska. Allt för att man ska kunna slippa den knepiga och tidsödande uppgiften att diskutera med sina barn.
En annan barnboksförfattare, Ulf Nilsson, säger så här till Dagens Nyheter:
”Jan Lööfs böcker är klassiker och barn måste få möta hur det var förr och få ett historiskt perspektiv. Allt kan inte vara så tillrättalagt. Jag har inga problem med att läsa böckerna för mina barnbarn, dyker det upp något så kan vi prata om det. Det är en fantastisk sak att få tillfälle att diskutera. Böcker ska inte bara läsas rakt upp och ner, de ska sätta i gång tankar.”
Och han tillägger:
”Kommer man fram till att det är pedagogiskt material måste man få ändra, men ser man på det som litteratur måste det få stå kvar. Jag vill att vi författare säger att vi gör litteratur /…/. Jag blir skiträdd när Jan Lööf säger att han kanske inte kommer göra fler böcker, det är det värsta som kan hända.”
Jan Lööfs böcker är mycket populära i generation efter generation. De är nämligen bra. Det tycker både barn och vuxna. Framför allt bilderna är sådana man kan gotta sig åt gång på gång; naiva, ironiska, trygga, livsbejakande, rika. De inspirerar en att själv börja berätta fritt för det barn man läser för. Jag minns att det var så med mina barn, och det fortsätter 30 år senare med barnbarnen.
Det är Jan Lööfs böcker vi behöver, inte historieförvanskning.
Till sist måste jag citera ännu en barnboksförfattare och poet, Thomas Tidholm, och vad han skrev på Twitter i måndags: ”Har oxå läst Tintin, Pippi, Lilla Svarta Sambo o Eskimåtrollet Figge. Men ingenting hjälpte. Jag blev inte rasist.”
Och över till något helt annat: Den här helgen tycker jag du ska passa på att besöka Jazz- och bluesklubben på Sjöbris i Motala redan i kväll: Ellen Andersson Quartet med Nisse Sandström. Och Vadstena Nya Teater spelar ”Manolitoz, århundradetz danzband”, också i kväll.