Sara hade det trassligt hemma. Hon var 13 år. Hon flyttade från mamma till pappa. Hon mådde dåligt. Föräldrarna mådde också dåligt. Sara blev bekant med sonen till en av sin pappas bekanta.
Han var elva år äldre än hon. Han lyssnade på henne. Förstod henne. Erbjöd henne stöd. Hon passade hans dotter. Gick ut med hans hundar. Kom och gick hos honom som hon ville då hon inte orkade vara hemma. Kände tillit till honom som om han varit en storebror. Men sedan en natt låg han ovanpå henne. Hon kunde inte komma loss. Han våldtog henne.
Hon ville inte tro att det hade hänt. Men det hände om och om igen under nästan ett par års tid. Han blev som två personer, en som hon litade på och en som hon hatade. Hon berättade inget. Allt skulle vara hemligt. Annars skulle han berätta för hennes föräldrar och de mådde ju redan så dåligt. Hon skulle hamna i fosterhem.
I dag är Sara 19 år. Hon bor i Motala tillsammans med pojkvännen Victor. Hon läser till jurist i Örebro. Är inne på sin andra termin.
– Jag har fyra år kvar tills jag blir jurist och sedan fem år till eftersom jag vill bli åklagare, berättar Sara.
Hon anmälde så småningom mannen för våldtäkt mot barn. Fyra år efter det att händelserna, så som hon beskriver dem i boken, hade ägt rum.
– Att jag vill bli åklagare har att göra med det som jag själv varit med om. Jag vill förändra rättssystemet och om man befinner sig inuti det så är det nog lättare att göra det.
Sara beskriver förhören som hon utsattes för. Rättegången, där bland annat frågorna om hur välutvecklad hon var som 13-åring och varför hon bara hade leggings på sig i januari togs upp.
– Jag tror att det är vanligt att man känner skuld och skam trots att det är man själv som har blivit utsatt och det är han som bär skulden. Men som offer blir man misstänkliggjord i rätten. Som om det skulle spela någon roll vad man har på sig. Att ge sig på ett barn är självklart alltid fel och det finns inga förmildrande omständigheter.
Mannen dömdes till tre års fängelse.
– Det känns också väldigt fel. Brottet pågick i ett år och nio månader. Han får tre års fängelse men kommer ut efter bara ett år och fyra månader. Alltså till och med kortare tid än han utsatte mig.
”Bära leggings i januari” är Saras debutbok.
– Jag är förstås nervös över hur boken ska tas emot men samtidigt är det roligt att den kommer ut. Jag har alltid velat bli författare och tyckte om att skriva redan i skolan. Men jag hade aldrig tänkt att jag skulle ge ut en sådan här bok. Jag ville skriva deckare. Och det ska jag nog göra också så småningom.
Sara har mått oerhört dåligt av det inträffade, men har fått hjälp bland annat av att gå i terapi.
– Boken är också en bearbetning av vad jag gått igenom. Jag hoppas att den kan hjälpa någon annan som kanske står i valet och kvalet om att anmäla eller inte. Att den kan bringa lite klarhet i hur en rättegång går till och ge lite stöd på vägen.
Sara berättar att hon i dag trivs bra med sitt liv.
– Det tar ett tag innan man kan få ett normalt förhållande efter något sådant här. Jag har inte haft det tidigare. Man måste först lära sig att leva med det som hänt, att leva i den kropp som har blivit våldtagen.
Har du förlåtit?
– Nej, jag tror aldrig att jag kan förlåta honom men jag går inte omkring och hatar. Jag vill inte lägga ner så mycket energi på det. Om man går omkring och hatar så blir man uppäten inifrån.
Något du vill säga till någon annan som befinner sig i ett liknande läge som du har gjort?
– Försök hitta någon som du kan få förtroende för och prata med. Och pressa inte fram någon anmälan. Prata om det och ta den tid du behöver.
Sara har tidigare gjort en mycket uppmärksammad bloggfilm om vad hon varit med om och har också blivit intervjuad i ”Gomorron Sverige”.