Själv bläddrade jag häromdagen bland LP-skivorna och hittade The Stone Roses självbetitlade debutalbum från 1989.
Det dröjde inte länge förrän jag satt där med ett fånigt leende, som alltid när jag sätter på denna platta. Över 20 år sedan den kom, men ta mig tusan, den låter fortfarande lika fräsch, lika bra. Den var en sensation 1989, engelska kritiker jublade och gjorde saltomortaler över det kaxiga bandet från Manchester. Sannolikt hade skivan blivit lika hajpad om den kommit ut 2012.
Stone Roses var kungar. De äldre stenarna, Rolling Stones, ville ha dem som förband under sin turné. ”De kan få vara förband till oss” blev svaret.
Det är ett album proppat med energi och kraft, helt uppenbart gjort av ett band med ett enormt självförtroende. Den blytunga öppningen, ”I wanna be adored”, tågljud och låten rullar igång – bas och gitarr – och så kliver sångaren Ian Brown fram till mikrofonen:
”I don’t have to sell my soul, he’s already in me, I don’t need to sell my soul, he’s already in me” två gånger om, sedan ”I wanna be adored”, rader som upprepas som ett mantra.
Det är utan tvekan ett av tidernas starkaste öppningsspår, en låt som anslår stämningen på plattan. ”She bangs the drums” driver sedan upp tempot med en kraftfull refräng som gör vilken popälskare som helst lycklig och redan när det upplyftande groovet i tredje spåret ”Waterfall” kommer så vet man att detta är en fempoängare. Men det kommer mer, mycket mer