Det är en småruggig och mörk kväll. Biblioteket i Vadstena har bjudit in till en ryslig afton. Bibliotekarie Urban Bäckström ska berätta spökhistorier.
– Jaha, ni barn och vuxna som har vågat er hit denna kulna kväll, allt jag berättar är sant, inleder han.
Och fortsätter med rösten någonstans djupt nere i källarhålorna:
– Då ni kommer in i rummet kommer ni att upptäcka att en svart duk ligger på golvet. Trampa inte på den. Ni kommer att se att en kedja ligger på duken. Rör den inte. Ni kommer att se fyra ljus, rör dem inte. Jag ska berätta varför sedan.
Dags att bänka sig. Stolarna i rummet är placerade runt den svarta duken. Mycket riktigt. Fyra brinnande ljus. En kedja lagd i cirkel i mitten.
– Det var en gång en liten flicka som skulle gå hem sent en kväll över en mörk kyrkogård, påbörjar vår orator för kvällen den första berättelsen.
Men det här med den svarta duken och kedjan då?
– Kedjan är till skydd för oss. När man sitter så här så kan det hända att man frammanar riktiga spöken och gastar. Även om man inte ser dem. Spöken och gastar dras till cirklar. De ställer sig där och blir fastlåsta inne i kedjan. Men det gäller att inte röra den. Rör man kedjan upphävs skyddet. Då kommer de loss och kan bli farliga.
Huuuu.