Det är bara att se sanningen i vitögat (använder någon annan det uttrycket numera förresten?): Man är en knarrig gubbe. Det hjälper föga att man i och för sig är tämligen nyfiken och öppen, man besitter ändå en skepsis. Och man blir långsamt, nästan omärkligt, alltmer trygghetsberoende; håller fast i det man känner igen. Och man trivs med att vara sådan. Det blir en ond (?) cirkel: knarrigheten blir en av de välbekanta följeslagarna som ökar tryggheten. Och knarrigheten.
Med ordet ”man” menas alltså ”jag”. Jag ska inte försöka komma undan.
Men jag säger bara internet. Och Spotify. Det sistnämnda har, som jag tidigare nämnt, berikat mitt liv. Varken mer eller mindre. Jag har helt slutat köpa skivor, och jag förstår att det har konsekvenser för handel och för artister som jag inte fullt ut har grepp om. Men vad gör man.
Vid midnatt i torsdags, när den kolsvarta julaftonsmorgonen inträdde, gjordes The Beatles musik för första gången tillgänglig på Spotify och andra musikströmningstjänster. Det betydde att jag kunde sitta på Östgötapendeln senare på dagen, med digitalt renoverade, kristallklara versioner av ”Martha My Dear, ”Lady Madonna”, ”With a Little Help from My Friends”, ”I Will” och andra tidlösa diamanter inpluggade i mina knarriga öron. Jag ville utropa Halleluja.
Spotify tilldelar mig dessutom varje måndag en lista om trettiotalet musikstycken som de tror att jag ska tycka om. Och det gör jag. Hur f-n kan de veta? Kusligt? Nej. Bara bra. Jag slår bort min (knarriga) skepsis och slickar i mig. Antagligen vet Spotify och ett otal andra instanser ute i cyberrymden (säger man så ännu?) fasansfullt och pinsamt mycket om mig. Integritet är nog bara något jag inbillar mig att jag har…
*
Kulturåret 2015 bromsar nu in och stannar vid sin stoppbock, på det stickspår där alla de andra åren står och rostar. Om man vänder sig om och tittar på höjdpunkterna vid horisonten är det följande som sticker upp och blinkar vänligt mot en:
Böcker: Jerker Virdborgs ”Skyddsrummet Luxgatan”, Erik Anderssons ”Indialänderna”, Peter Kihlgårds ”Serenader 2”, Markus Torgebys ”Löparens hjärta”, Leif G W Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”, Sven Olov Karlssons ”Västmanland”, Jonas Karlssons ”Jag är en tjuv”, John Williams ”Butcher’s Crossing”, Ian McEwans ”Domaren”, John Ajvide Lindqvists ”Rörelsen”, Cormac McCarthys ”Guds barn” och Philipp Meyers ”En amerikansk förlust”. Alla recenserades i MVT, men dessutom vill jag tillägga Augustin Erbas ”Blodsbunden”. Köp eller beställ rubbet på bibblan.
När man inte läser vältrar man sig i musik, och där syns många höjdpunkter i västra länet, förutom några oförglömliga konserter i Linköpings konserthus, med klassiska monument som Gustaf Mahlers Symfoni nr 1. Men jag minns framför allt det roliga som hände i Motala och Vadstena: Sommarens grillaftnar på Berggrens källare, till exempel med Östergötlands säkert mest energiska orkester, den sporadiskt hopsamlade grupp som kallar sig Andras Veranda, hör till de bästa minnena av 2015.
Vadstena Nya Teater är särskilt värda att minnas och att se fram emot. Deras fyndiga och genommusikaliska shower med trerätters middagar i en trång och trivsam lokal är unika. Missa inte.
Missa inte heller Motala Teaterförenings evenemang, Kulturakademins konserter i Motala, Motala Blues- och Jazzklubbs konserter med mera. Det finns mer och bättre kultur runt hörnet än du kanske anar.
Till sist två lokala skivtips att starkt rekommendera (det finns säkert flera som har gått mig förbi): ”Lilla ensamma hjärtat”, bakom det namnet döljer sig den begåvade multiinstrumentalisten Joakim Svensson, och Prästen och hans vänner: ”Then the shade of the night fell down”.
Gott nytt!