När årets P3 Guldgala gick av stapeln häromkvällen hände något som inte hör till vanligheterna här i världen: I stort sett alla priser och utnämningar gick till kvinnliga artister. Systrarna Söderberg i First Aid Kit tog priset som årets grupp. Årets hip hop gick till Linda Pira (som även knep årets låt). Sveriges kanske främsta popdrottning de senaste åren, Veronica Maggio, fick guldmicken, och årets nykomling blev Tove Lo. För ännu mer ovanlighetens skull gick till och med priset för bästa rock/metal till kvinnor när Crucified Barbara ropades upp.
Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning, men troligtvis har detta aldrig inträffat tidigare. Vanligen är det i stället precis tvärt om. Rock- och popscenerna domineras av män och manliga band/artister, liksom utrymmet i media. Det har blivit bättre de senaste åren, men det är fortfarande stor skillnad. Saknas det kvinnliga artister? Inte alls. Är de sämre än de manliga? Handlar ju så klart delvis om tycke och smak, men om jag får frågan så blir svaret ”Inte alls” där också.
Missförstå mig inte. De som känner mig vet att jag är en stor vän av så kallad gubbrock, americana, country och folk, inte sällan framförd av gubbiga män i olika åldrar. Så detta handlar inte om ilska eller aversion mot manliga artister.
Däremot är det svårt att inte känna en viss trötthet mot just den ilska som snabbt vädras (företrädelsevis av män) när kvinnliga artister för en gångs skull får störst utrymme.
I samband med P3 Guldgalan dök snart de kränkta rösterna och kommentarerna upp och spydde ut lite sedvanlig galla över alltihop. Kroppar kritiserades (vissa ansågs lite för feta för att få vara med), yttranden om kvotering, feministisk propaganda och att man råkat ratta in ”FI:s valvaka” dök upp lite här och där. Naturligtvis sågades kvaliteten på musiken också.
Den enda rimliga kommentaren till den typen av kommentarer är att det är patetiskt. Rock och pophistorien är full av fantastisk musik sprungen ur kvinnliga musikers hjärnor och hjärtan. Men liksom i de flesta historieskrivningar och krönikor så får de aldrig något större utrymme. Kanske är det på väg att förändras nu. Fast frågan är om kören av mansälskande män någonsin kommer att tystna. Men vill ni lyssna på något annat en stund så ligger det en lista med några personliga favoriter här på mvt.se.
Den är ihopsatt under tiden det tog att dricka morgonkaffe och innehåller en och en halv timmas fantastisk musik skriven och eller framförd av kvinnor. Ge mig en hel dag så kan den göras hur lång som helst.
Och till er som kammade hem priserna på P3 Guld: Respekt!