Knutson: Påhoppen var bättre förr

Lars Norén har gett ut nya dagböcker. Och precis som tidigare delar han ut generöst med skriftliga pungsparkar åt kollegor, fiender och forna vänner. Eller bara någon "jävla tölp" med "diarrétonfall" som han råkar höra på P1.

Samtidigt fortsätter Katarina Frostenson sina utfall mot "megäror", medier och sina tidigare kollegor i Svenska Akademien i nya romanen "F".

Via poddar och sociala medier drabbar profiler som Mia Skäringer samman med andra profiler som Alex Schulman och Sigge Eklund, medan Leif GW Persson har ett dräpande svar till varje kvällstidningsreporter som frågar vad han anser om exempelvis Camilla Läckberg. Och i Vita huset sitter en inbilsk mobbare kvar och twittrar.

Gammal retorisk tradition

Men den som anser att tonen i kulturvärlden har blivit råare på senare år är fel ute, anser journalisten och författaren Ulrika Knutson.

– Redan under antiken använde man den retoriska konsten för att ta heder och ära av varandra, inte minst sina politiska motståndare. Donald Trump går ju i Ciceros retoriska tradition. Han som var så elak att kejsaren spikade upp hans händer och tunga på Forum i Rom till varnagel. Det kan man komma ihåg nu när alla förfasar sig över Trump, säger hon.

Knutson menar också att acceptansen för grovt språk och elakheter samtidigt har minskat i samhället i stort.

– Vi tolererar ju inte sådant längre, och grälet om yttrandefrihetsaspekten har nästan lagt sig. Folk i allmänhet springer inte omkring och skriker n-ordet till varandra.

"Underbara citat"

I den svenska litteraturhistorien har elakheten en självklar plats. Hon tycker att dagens kulturelit framstår som mjäkig i sina påhopp jämfört med vad som skrevs under Strindbergsfejden – den infekterade strid som rasade i tidningsspalterna under 1910-talet sedan August Strindberg sågat hjältekungen Karl XII och det svenska etablissemanget i en artikel.

– Vill man studera smädelser och elaka tillmälen så är Strindbergsfejden perfekt. Där finns helt underbara citat, säger Ulrika Knutson.

Strindberg tog även heder och ära av de flesta av sina fruar, och många andra författare som väckte hans avundsjuka. Till exempel Ellen Key, som var förebilden för den intriganta och fjantiga Hanna Paj i "Svarta fanor".

– Det här porträttet av Ellen Key är ändå så pass skarpt och roligt skrivet att det har överlevt. Det är den mest kända bilden av Ellen Key för eftervärlden. Här finns det ju ett exempel på att nidporträtt och smädelse kan överleva och övertrumfa verkligheten, säger Ulrika Knutson.

"Köttyxa mot möss"

För att elakheterna ska kännas gäller det alltså att kunna ringa in sin motståndares personlighet. Ulrika Knutson nämner Lars Norén, och ett nålstick som hon fick personligen i en av dramatikerns tidigare dagböcker, där han skrev att Knutson "försöker vara rolig".

– Han kan ju gå ganska nära, så som intuitiva konstnärer gör. Det var ju sant. Sant är att jag försöker vara rolig, vilket inte alltid är så lätt, och att jag själv ofta tycker att jag misslyckas, säger hon.

Knutson påpekar att det ändå finns regler för offentliga påhopp, ungefär som för en boxningsmatch. Motståndaren borde till exempel vara i någorlunda samma viktklass.

– För att något ska märkas i offentligheten jobbar man inte med subtila medel, utan med köttyxan. Och då måste objektet för elakheten uppfattas som värdigt, annars är det ingen idé. Använder man köttyxa mot möss faller det tillbaka.

Väljer man smädelser som genre vill det också till att de håller hög språklig standard. Speciellt nu för tiden när alla kan bedriva sin egen lilla Strindbergsfejd på Facebook eller Flashback.

– Man begär verkshöjd, det är a och o. Annars är det helt ointressant. Jag tycker till exempel att greppet med alla elakheter i Lars Noréns dagböcker inte är lika språkligt festligt längre. Han är ju en av samtidens absolut största poeter och dramatiker, så då begär man större språklig energi, större precision och större allmängiltighet än vad man kan begära av elaka sajter på nätet, säger Ulrika Knutson.