Rabulisten Myrdal har gått ur tiden

Jan Myrdal föddes 1927. Föräldrarna hette Alva och Gunnar Myrdal och var de omhuldade hjärnorna bakom folkhemmet – den moderna svenska välfärdsstaten.

Som barn skulle Myrdal snart känna att han "inte var den som föräldrarna ville ha". Sonen verkade i vilket fall inte stå högt i kurs hos sin uppburne far, om vilken han skulle komma att odla hämndfantasier.

Ständig rebell

Sin rebelliska ställning mot föräldrarna tog Jan Myrdal med sig in i tonåren, men ställde då in siktet på hela etablissemanget. Han lämnade skolan tidigt och började som 17-åring att arbeta som journalist på Värmlands Folkblad. Målet var att skriva.

Det skulle dröja år av refuseringar innan Jan Myrdal till sist romandebuterade, med boken "Hemkomst" utgiven på Tidens Förlag 1954. Året innan hade han förvisso publicerat pjäsen "Folkets hus" på eget förlag, och Myrdals stora litterära genombrott skedde först 1963 med "Rapport från en kinesisk by".

Men det verk som orsakade störst uppståndelse – och som brukar räknas som hans främsta – är "jagboken" "Barndom" som kom 1982. Hatporträtten av föräldrarna Gunnar och Alva kom för alltid att förvandla den offentliga bilden av familjen Myrdal.

Försökte stoppa boken

Föräldrarna försökte stoppa utgivningen och syskonen Sissela och Kaj riktade skarpa invändningar mot uppväxtskildringen, men Jan Myrdal hävdade bestämt rätten till sin sanning.

– Jag minns på ett friare sätt, förklarade han i en intervju med Göteborgs-Posten 1998.

Oemotsagd var han knappast. Få svenskar har varit så ifrågasatta som Jan Myrdal och få har så hårdnackat vägrat att ändra ståndpunkt i politiskt laddade frågor. Det gällde bland annat inställningen till den kommunistiska regimens handlingar i Kina, Pol Pots folkmord i Kambodja och det famösa uttalandet i samband med Rushdieaffären då Myrdal hävdade att fatwan mot Salman Rushdie "möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta en medveten ideologisk strid för människovärdet".

"Livet var en fajt"

Den offentliga debatten var hans livsluft. I Lena Einhorns dokumentärfilm "Porträtt av en författare och provokatör" (2005) berättade kollegan Jan Guillou om hur en deppig Jan Myrdal plötsligt väcktes ur letargiska åldersnojor när han efter sina uttalanden om massakern vid Himmelska fridens torg i Beijing hotades med uteslutning ur Pen-klubben.

– Därefter följde en lång period med Myrdal glatt trumpetande i luren utan att muttra det minsta om dööden... Livet var en fest, en fajt att vinna, sade Guillou.

Orädd sanningssägare eller extremistisk åsiktsmaskin? Intellektuell gigant med enorm arbetsförmåga eller en tomt skramlande provokatör närd av barndomens oförrätter? Jan Myrdals eftermäle lär se olika ut beroende på vem man frågar. Efter sig lämnar han hur som helst ett 80-tal litterära verk, i flera olika genrer och en uppsjö av krönikor och debattartiklar.

I Einhorn-dokumentären berättade Jan Guillou att Jan Myrdal var den enda människa han kände som ständigt grubblade över att han inte skulle hinna skriva färdigt.

– Det djävliga med döden är att den berövar honom arbetstid.